Nya dörrar öppnar sig…

Detta galleri innehåller 3 bilder.

Resväskan nästan packad… Pelargoner, Kaktusar och andra växter är inburna för frostvarningar… Oktobersolen lyser från klarblå himmel… Höstlöv. Ewas dahlior. Rizzo. Detta är fortfarande ett test. Försöker göra radavståndet mindre. Lyckas inte med det. Men jag lyckades att göra fotona … Läs mer

Galleri | 1 kommentar

Idag berättade Janina…

Hon är från Polen och vi sitter bredvid varandra vid matbordet. Janina brukar ge oss glimtar av vad hon och andra judar utsattes för under kriget och koncentrationslägret. Av alla hemska saker, som de tvingades till, var de försök med olika mediciner som de var tvungna att ta in. Man kunde ju inte klara av att hantera kvinnornas menstruationscykler, utan de fick ta ett piller, som gjorde att mensen uteblev. Nu när Janina är några och nittio år påverkar tvångsmedicineringen hennes kropp, framför allt hennes njurar, men också blodet, som hon nu måste få påfyllt med friskt blod. Det tycker hon inte om. Erfarenheten har berövat henne på tilliten. Hon vill ha hela kontrollen. Vilket inte är märkligt.

Idag berättade hon om sista veckan innan krigsslutet, (men det visste de inget om). Alla kvinnor packades ihop i järnvägsvagnar och männen i andra. De packades verkligen så tätt, att det var omöjligt att röra sig. Ingen mat, inget vatten, inga toaletter. ”Första dagen kissade jag på mig, sedan kom det inget mer, vi fick ju ingen vätska”. Många äldre orkade inte stå upp och vi kunde inte hjälpa dom. När vi kom till någon skogsdunge stannade vagnarna och SS-männen drog ut sjuka och döda upp till skogen. Vi trodde ju att vi skulle skjutas, vi hörde att de gjorde så med männen. En hel vecka kördes vi omkring, de visste inte vad de skulle göra med oss. För att vi skulle arkebuseras, så var de tvungna att underteckna ett papper. Ingen vågade göra det.

Så kom dagen då en SS-officer kom och berättade att vi skulle hämtas av svenska Röda Korset och köras till Sverige. ”Fick ni åka i de vita bussarna?” Trodde jag. Nej, de hade åkt tåg hela vägen till Helsingör, där de fick åka båt över till Hälsingborg.

Det var nog en skara utmärglade, törstiga och hungriga människor som kom i land.

”Vi hade tur”, säger Janina. Och själv ryser jag vid tanken på vad hon har utsatts för.

Idag har också Ingrid firats på sin 98-års dag. Den skarpaste bönan i stan. En dag sa hon, ”jag måste ta bussen till stan, min whiskey är slut”. Hennes bordsgranne förfasade sig lite över att hon tyckte att whiskey var gott, men ”jag tycker om att ta ett glas på kvällen”, sa Ingrid.

Därför köpte jag i veckan en liten flaska, som födelsedagspresent och överraskning. Vid åtta-tiden tänkte jag smyga bort och lägga den i hennes tidningsfack. (Trodde att hon gått till sängs). Vem står utanför hissen och talar i mobilen, om inte Ingrid, hon har varit bortbjuden och firat sin födelsedag. Lång, rak och stilig är hon, hjälper de som är yngre…ja hon är verkligen en förebild för oss alla.

Lev väl! Imorgon har vi en ny vecka att göra något viktigt av!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att välja sina strider…

Som sagt…2019 var i stora stycken ett skitår, (om jag får skriva så).

Birgittadagen, den 7/10, klev jag av tåget i Rättvik, eller rättare sagt, resväskan missade trappsteget och slet mig och min stackars högra överarm ner på perrongen. Bomber och granater! Det gjorde blixtrande ont! Anna mötte mig vid tåget och såg nog hur illa det gick och ville köra mig till akuten i Mora eller Falun. Jag hade ju åkt upp till Stiftsgården för att vara Återbrukspräst en vecka. Inte kunde jag åka till sjukhuset då! Jag hade ju värktabletter med mig och Voltaren. Men det var ONT! Lars, som är sjukvårdsutbildad, kunde nästa dag konstatera att ingenting var brutet. Själv hade jag pallat upp min arm med kuddar och låg stilla som en tennsoldat hela nätterna – det gjorde vansinnigt ont när jag rörde på mig.

Veckan gick i värkens tecken, lite orolig var jag nog för hur jag skulle klara resväskan när jag skulle av och på tåget på söndagen. Jag hann med högmässan i Rättvik innan Lars körde mig till tåget och lyfte upp min väska. Thomas Jansson höll en fantastiskt fin predikan om den imaginära världen. Den del som vi bara kan ana. Världen är full av änglar! Hjälpen följde mig hela vägen hem till Bagis.

Nästa dag började min kamp med sjukvården. Jag gick till vårdcentralen och lättakuten. Läkaren ger mig två sprutor med cortison och värktabletter. Jag undrar om man inte kan röntga, men får till svar att man kan inte röntga mjukdelar. Har svårt att sova på nätterna. Så fort jag rör mig, vaknar jag av att det gör ont. Fredag och jag känner mig ganska hängig, tar blodtrycket, 108/55, oj då! Ringer VC och får en tid nästa vecka. Tisdag, doktorn sjuk, men några timmar senare får jag träffa Marina, hon skriver ut starkare tabletter för att kunna sova och när jag undrar om jag kanske ska gå på sjukgymnastik, så tycker hon att det är en bra idé. Jag hinner bara hem, så ringer någon från Dalens rehab och ger mig en tid till en sjukgymnast. Jag tycker väldigt mycket om Dalens sjukhus och all personal. De har en underbar trädgård och ett fint Café. Torsdag natt vaknar jag med sprängande värk i mellangärdet! Det blir värre och värre…jag känner igen den där värken, sedan många år tillbaka, när jag opererade bort gallblåsan. Varför nu? Tar fram burken med de starka värktabletterna… Kodein! Det tål jag ju inte! Det vet jag ju, men hade glömt. På söndagarna brukar vi få en flaska Ramlösa eller Lättöl med oss efter lunchen. Mitt i natten sitter jag och pimplar lättöl direkt ur flaskan, det lärde jag mig för många år sedan att öl är bra mot gallvärk. Värken klingar av och sömnen infinner sig framåt morgonen.

28 oktober har jag tid hos Joakim, fysioterapeut på Dalens Rehab. Han är sen, ser sliten ut. Han lyssnar på mig och försöker hitta var det onda sitter. Jag har mycket ont när jag rör min högra arm. Joakim vill inte ge mig några rörelser, värken måste ge med sig först. När jag kommer till honom nästa gång så är det 11/11, och han säger att han inte kan hjälpa mig, men vill att jag blir undersökt av en expert på axlar, som undersöker med ultraljud. Råkar få en återbesökstid hos Charles Vibenius  den 13/11. Han visar hur en biceps är avsliten uppe vid axelkulan, en annan sena mitt på armen är skadad. Jag behöver undersökas av Ortopedin och ber mig att ta kontakt med min husläkare, (som jag aldrig träffat), för att få en remiss till Ortopeden. Sedan är jag välkommen tillbaka för att jobba upp rörligheten. Om min läkare hade bekvämat sig med att läsa i min journal, då hade han sett Vibenius noggranna beskrivning över min skada. Istället skriver han en remiss till en annan ultraljudsundersökning… Fredagen före julveckan, ringer jag VC Bagarmossen, för att höra hur det går med min remiss till Ortopeden. Sjuksköterskan ska höra med läkaren, ringer tillbaka och säger att han inte tänker skriva någon remiss…..Va? Det tjänar ingenting till, är ingen idé! Gissa om jag blir arg? Bara förnamnet.

Byt husläkare och skriv en egenremiss, säger Christina Doctare, läkare som bor i min korridor. Jag skriver en egenremiss, även om det bär emot. Anmäler min skada till Trygg Hansa där jag har en 55+ olycksfallsförsäkring.

Efter några dagar får jag ett brev från Trygg Hansa. ”Den skada som hade åstadkommits, var ingen olyckshändelse, vilket kvalificerar för ersättning. Skadan kunde ha uppkommit av överansträngning, ensidiga rörelser alternativt förslitningar”. ”För att det ska ses som en olyckshändelse, så ska man ha skadats av något utifrånkommande, som gata eller trottoar.”

Hur väljer man sina strider?

Idag ringde jag Dalens Rehab och fick en tid hos Vibenius nästa vecka. Jag måste få hjälp med att komma igen. Får inte tappa gnistan. Det här är inte den enda surdegen från 2019. Det kommer lite hipp som happ.

Får inte köra bil längre pga min grönstarr. Återlämnandet till en girig bilförsäljare är en annan strid som jag inte orkat att ta än.

Att få en kraftig allergichock i augusti…det blev en strid, som jag just återhämtar mig ifrån.
Flera  Jeremiader kommer, för den som orkar… Var minut ska vi ta vara på!

Publicerat i CPT, Flyktingar, Fred, Hebron, hjälparbete, Kyrka, Lesbos, Palestina, Sabeel, Svenska kyrkan | 2 kommentarer

När oturen är framme – eller att vända det oönskade till något gott…

Hur ska man kunna använda varje dag på ett bra sätt?

Efter år 2019, som jag verkligen inte kan kalla ett lyckoår, så undrar jag. Och när jag tänker efter så är det ju nästan bara det roligaste, som jag kommer ihåg så här i hastigheten. Och nog tog jag vara på tiden! Att slösa bort tid, är inte min starka sida. Syrran Ewa, körde mig till mina besök på Ögonkliniken, när jag inte tog bussen. Skönt att hon fanns och finns. Det blev några turer. I april opererades katarakten i mitt vänstra öga, samtidigt sattes in två ventiler i ögat för att få ner trycket.

Det hände bra saker och mindre bra saker. Hälsobruket i Valdemarsvik var precis vad jag behövde efter flytten från huset i Björnsholm. Yogan, som jag kastade mig in i, utan vidare träning – det var så roligt och Sarah en mycket inspirerande ledare.    Jag skrämde henne några gånger, när jag inte kunde hålla balansen i svåra positioner. En gång föll jag och slog huvudet i en cykel. Den gav mig en ganska stor bula i huvudet. Då såg Sarah förskräckt ut, för smällen hördes ganska bra. Jag viftade bort det och vi fortsatte. Hon såg ju när jag inte hängde med och kom med goda råd i slutet av varje pass. Spinningen, cirkelträningen och balansträningen med Ann-Sofie, jätteroligt! Där ramlade jag också av en stor balansboll, till de andras förskräckelse.Timmarna med Eleonora – när hon jobbade med att få oss 65+ are att bli mer rörliga! Vi var hennes första grupp, och hon sa att det kändes nervöst, men hon var så lugn och fin, hade ett enormt tålamod med oss årsrika. Duktig massör var hon också. Jag fick lite besvär i ett knä, som om jag kört Vättern-runt, sa Eleonora. Hon hittade det onda längs hela insidan av mitt högra ben. Skicklig och empatisk!

Nu får det räcka för idag. Fortsätter tillbakablickarna framöver…♥️

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Att åka buss…….

Bor man på landet, så är man beroende av att kommunikationerna fungerar. När en älg, en vacker höstdag i september, satte punkt för min nybesiktigade bil, som totalt skrotad hamnade ute bland gräs och björksly, då började en ny era för mig. Till all lycka kunde jag kliva ur bilen utan fler skador, än de som airbagen åsamkade mig. Med blodet rinnande över läppen, öppnade jag försiktigt dörren. Det rök från motorn, jag stängde av, tog ur nyckeln, som gjort sitt, och vandrade upp mot vägen, där det kom några män springande. ”Ja, jag är ensam. Nej, jag är inte skadad”. Ambulansen var på väg, jag blev grundligt undersökt på sjukhuset och funnen helt oskadad. Det var bara mitt psyke som fått sig en törn. Självklart var jag i chock. Min svägerska, som bor i Lappland, råkade vara i Östergötland. Min ena syster hämtade mig på akuten och Helen dök upp nästa dag. Hon körde mig till Bildemoleringen, där jag kunde plocka ut en del ägodelar, även om det mesta var förstört av glassplitter och avregistrera min kära Peugeot.

Nu skulle det ju handla om att åka buss. Fler än en gång läste jag fel i tidtabellen och fick vänta och vänta. Har fortfarande inte lärt mig betydelsen av alla bokstäver. Några gånger är speciella. Som den gången jag steg på i Västervik. Satte mig med en kvinna mitt emot mig och en annan bredvid. På andra sidan gången satt en kvinna med en stor keps på sitt huvud. Högt och ljudligt pratade hon om att någon tagit hennes nyckel, gått in och stulit smycken och pengar. På stolen bredvid sig hade hon brett ut sin jacka och där satt en hund, av stövaretyp, men han var lika stor som kvinnan. Fascinerande! Mittemot henne satt en man, som svarade med obegripliga ljud och hummanden. När jag tittade efter så var han inte så gammal som jag trott, men orakad och med ett hår som spretade åt alla håll. Plötsligt upptäckte jag att kvinnan bredvid mig, gjorde några konstigheter med händerna. Hastigt och häftigt pekade hon med dem, än framåt, än åt sidan, ibland som om de var pistoler. Hon sa inte ett ljud, hennes händer förde kanske hennes talan. Jag såg nog förskräckt ut, tittade på tjejen mittemot mig. Hon log lite. Så skönt, alla var inte helt galna på bussen. Så upptäckte kvinnan med hunden att den hårat ner sätet. Går fram till chauffören för att få honom uppmärksam på eländet. Han reagerar inte och kvinnan börjar frenetiskt borsta ryggstödet, samtidigt som hela bussen återigen får höra om det påstådda inbrottet. Så stannar bussen för att lämna av passagerare. Då hoppar kvinnan med hunden upp, skriker ett namn, ”det var du som stal min nyckel, passa dig noga, du ska få”. Den anklagade stiger av bussen. Kvinnan vid min sida fortsätter att göra allt ivrigare utfall med händerna. Vid nästa hållplats går jag och de andra av. ”Vilket gäng”, säger jag till chauffören. Vill inte skriva ner vad jag får för svar. De har ett tufft jobb, chaufförerna!

En vecka senare är jag på väg till Västervik igen. En äldre kvinna stiger på och sätter sig mittemot mig på bussen. Hon får se mitt Luther-märke på jackan och börjar prata om att hon använt Luther på morgonbönen. Jag börjar svettas, hon kommer säkert från Josua, och när hon börjar prata om Guds utvalda, som hon ska besöka  till våren, så står det klart. Jag försöker föra en dialog, det går inte. Damen sprider sina ”sanningar”. Adrenalinet stiger. Så här i efterhand så skäms jag lite, för jag sliter ilsket av mig bilbältet och säger, ”du begriper ingenting”, går så långt bort i bussen som jag kan komma. Passar mig noga, så att jag inte går av på samma ställe som damen. Kokar inombords.

I veckan hade jag hittat en buss som skulle stanna i Björnsholm, när jag skulle hem från Stockholm. Ett äldre par klämde in sig bredvid mig på de sista platserna. Av deras samtal framgick att de skulle hem till Sölvesborg. De pratade om hur julklapparna blivit mottagna, att någon bad om kvittot på klappen, mm. När vi närmade oss Nyköping, sa damen, ”nu ska vi stanna till i Nyköping”. ”Nej”, sa mannen, ”vi åker inte in till Nyköping”, alltmedan chauffören styrde kosan mot  Nyköping. Skulle jag säga någonting? Jag teg. Mannen teg, precis som kvinnan och bussen stannade i Nyköpings Centrum. Inombords log jag och undrade om det var en ”killgissning”, som han körde med. När vi var på väg in till Norrköping, började han att prata om vilka omvägar chauffören körde. Nu brukar jag ganska ofta köra igenom Norrköping och jag hade på tungan att säga att chauffören kör faktiskt den kortaste vägen in till Resecentrum. Men jag teg. Det brukar inte gå så bra att diskutera med tvärsäkra Besserwissrar.                   Att åka buss är nästan alltid ett äventyr!

Undrar vad det blir för äventyr under året som kommer?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Through a woman’s eyes: life under military occupation

By EA Carolina, Bethlehem team.

I arrived in Duheisha Refugee Camp, in Bethlehem, at dawn and I knocked an unknown door. I was looking for Samira*, all I knew about her was that she is a well known and respected member of the Duheisha community and that she would be able to tell me her story in reasonably good English.

”All the words on the dictionary couldn’t explain about our feelings, our suffering.” Said Samira, when we eventually settled down to talk.

08-11-2016 Ad-Duheisha Camp, Bethlehem. Inside the camp, the walls tell us stories. The graffiti in the left shows Handala's family, a well known Palestinian character. EAPPI Elina.jpg 08-11-2016 Ad-Duheisha Camp, Bethlehem. 08-11-2016 Ad-Duheisha Camp, Bethlehem. Inside the camp, the graffiti on the walls tell their stories. EAPPI/Elina.

Visa originalinlägg 875 fler ord

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ny rättegång i Mytilene

Vi hade nog tänkt, att allt fungerade som för två veckor sedan, när vi ville besöka fängslade personer, anklagade för människosmuggling. Miriam från Haifa, tillika volontär på Pikpa, följde med för att tolka, när vi skulle besöka en syrier, som förts från fängelset på Chios till polisstationen i Mytilene. Den här gången var rutinerna ändrade. Vi skulle vara tvungna att ha med oss den advokat, som var ansvarig för fallet. Missräkning. Vi fick se oss besegrade, det blev inget besök.

Nästa dag var rättegångsdag. Det blev helt annorlunda än den förra. En annan domare, andra advokater. Nu var det noggrannare. Fattades det ett vittne, så flyttades målet fram någon månad. Varje fall tog ca en timma, mot ca 20 minuter förra gången.

Den syrier, som vi misstänkte vara flykting, hade bror och mamma med som åhörare. Brodern vittnade och vädjade för sin anhållne bror, medan tårarna sakta rann nerför moderns kinder. Oerhört känslosamt, också för oss, som bara var långväga, okända observatörer. När domen på 17 år i fängelse föll, dolde den anhållne brodern ansiktet i händerna. Han fördes tillbaka ner i salen och hans bror knäföll framför honom.

Förtvivlan var bara förnamnet. Märkligt hur känslor kan överföras så totalt. Också till oss, okända främlingar. Kyrie Eleison…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Laudate, laudate..

…sjunger duvorna i Mytilene. ”Sjung lovsång, sjung lovsång…”

Klädsorteringen på Pikpa väntar mig idag. Som igår och i förrgår. Ett föga upplyftande arbete, men som Sylvia sade igår: ”Det här arbetet sorterar ut riktiga volontärer, från de som bara är här för sin egen skull”. Och vem vill inte vara ”riktig” volontär?          Det doneras ett stort antal kläder, skor och andra saker till flyktinglägren på Lesbos.   Jag blir glad när jag öppnar en kasse med rena välvårdade kläder, mindre glad när jag öppnar en kasse, som luktar illa, där kläderna kan vara både smutsiga och trasiga. Sedan återstår att sortera i manligt, kvinnligt, flickor och pojkar, för att därefter sortera i storlekar, så att var sak kommer på rätt plats i affären.

Den magiska natten på stranden i fredags, satte sina spår. Det var en meditativ natt, med vågornas oupphörliga skvalpande. Ibland kom de ilsket fräsande, för att sedan lugna ner sig till nästa anfall. Det vita skummet, liksom försökte undkomma sitt utslocknande, genom att dra sig lite norrut längs stranden där det till slut förenade sig med gammal vass, som ligger vid strandkanten. Igen och igen och igen…

Det kändes mörkt och hemligt, när vi kom till platsen, strax efter midnatt. Räddningsteamet plockade fram tjocka filtar från den oranga hyddan, som visade platsen för nätternas spejande. Bredde ut filtarna, kring det som kunde vara en lägereld, på lastpallar, och tog fram kikare. Vi spejade och samtalade utan att se varandras ansikten. På andra sidan såg vi alla ljusen från den turkiska sidan. Gränsvakternas båtar. När jag efter några timmar reste mig upp, kändes det som om jag var sjösjuk. Vågorna verkade ha inplanterat sig i min kropp, vandrade lätt gungande längs stranden. Det ljusnade så småningom, ingen båt hade kommit åt vårt håll. Sömniga gick vi mot flygplatsen, där vi fick tag i en taxi. Lördagsmorgon. Allt stilla.

Sov en stund innan jag for till Pikpa. Åt lunch. När jag skulle diska min tallrik, snubblade jag och slog upp ett sår på ena benet. Jag kanske var för trött efter natten, blev omplåstrad av sjuksköterskan. Städade lite innan jag for hem. Ikväll skulle det inte bli sent i säng.

Nästa dag var vi alla lediga. Min plan var att åka till stranden, vila och bada. Av det blev det ingenting. För trött, sov på eftermiddagen. Kände mig helt slut. Förmodligen var det vaknatten som förföljde mig.

Nästa morgon var energin tillbaka. Det var Eid al Adha och vi väntade på att få åka ut till Pikpa, för att delta i festligheterna. Maten blev inte klar förrän framåt kvällen. Alla var glada. Det dansades och barnen hade fått ”nya” kläder.  Farsi, dari, tigrini, arabiska, franska, italienska, tyska, engelska. Vilket sammelsurium av språk det är ute på flyktinglägret. Vilken förmån det är med alla dessa möten!

Dagen har flytt, imorgon är en annan dag, då sjunger duvorna igen…

Laudate, laudate…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Drömmar

Minuterna innan jag vaknade, såg jag en liten blå blomma vid min sida. Så vacker!         Bara en blå liten blomma. När jag vaknade var den borta, men minnet av den bara jag med mig resten av dagen.

Är det inte märkligt med drömmar? De flesta flyr bort med dagsljuset. Några få får vi bära med oss livet ut. Vad vill de säga oss?

Bara några tankar tidig fredagsmorgon på Lesvos… Lev väl!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Pikpa

Att komma ut till Pikpa, är som att komma ut till en Oas, om man jämför med de andra flyktinglägren på Lesbos. Man reser ca sju-åtta kilometer längs Medelhavets strand, svänger upp i en allé av höga tallar. Tar av till vänster, så är man framme.       På förmiddagarna är det öde, folk sover länge. Framåt 11 börjar det röra på sig, då börjar matdistributionen. De som kan, lagar själva sin mat, och råvaror och andra ingredienser delar vi ut i ett ganska litet, varmt rum, i anslutning till köket. En familj i taget kommer in med en plastback och ett kort, där det står var de bor och hur många de är i hushållet. Vi antecknar datumet på kortet, och skriver in dem på en lista. På listan antecknas hur mycket bröd de får, och om de vill ha mjöl och deg, för att baka själva.

Ägg, potatis, tomater, lök – ”du får bara en lök, vi har inte så många”. Pasta eller makaroner? Ris? Gröna ärtor, morötter. ”Hur många barn har ni?” Mjölk för stora eller småbarn. The. Olja? ”Det lämnar vi ut i morgon”. Röd chili? ”Nej, det har vi inte idag”. Bröd får man två per person, vilket slås in i papper och antecknas. ”Vill du ha äpplen, du kan få tre, vi har inte så många idag”. Gurkor. Ost, fetaost eller riven gul ost. Juice. Listan kan göras hur lång som helst. Thank you!

För mig var det första gången jag var med och delade ut matvaror. Strax före halv två hade vi delat ut till 33 hushåll. Vi plockade undan det som skulle in i kylar, slog ihop tomkartonger och bar ut till sopkontainrar. Nästan klara och jag pustade ut på en liten soffa utanför. Allt hade gått bra, ingen hade klagat. Alla bemöttes med vänlighet och en del skratt, när det uppstod språksvårigheter.

Så viktigt det är, att få behålla sin värdighet, också som flykting!

Antalet flyktingar på Lesbos stiger för varje dag. Situationen på Moria och Kara Tepe blir värre ju fler som kommer dit, och frivilligorganisationer släpps inte in. Vid ankomsten över havet förs man till Moria för utredning och registrering, där hålls man sedan inlåst ca 25 dagar. När papper och asylansökan är klara, kan man gå utanför lägret, ta buss in till Mytilene och vara lite friare. Men man är knuten till lägret, där det finns en sängplats och mat. Sedan är det väntan och väntan. Många har varit fast på ön i flera månader. Spänningarna ökar. Borgmästaren har skickat förfrågan till Aten, om att få sända över ett större antal flyktingar till fastlandet. Ingen vill tillbaka till Turkiet, som läget nu är. Jag läste just att Tyskland vill hävda Dublinförordningen, för att kunna sända tillbaka flyktingar från Tyskland till Grekland. Hur tänker man då?

På Pikpa vilar lugnet än så länge. Här är man ju beroende av donationer utifrån och av volontärer, som arbetar helt frivilligt. Så här års är det många volontärer som reser hem för att fortsätta i skolan. I morgon är en annan dag och det är mest troligt att jag ska fortsätta dela ut matvaror. I morgon får de både olja och yoghurt också. Leendena delar vi med varandra.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar