Nya dörrar öppnar sig…

Resväskan nästan packad…

Pelargoner, Kaktusar och andra växter är inburna för frostvarningar…

Oktobersolen lyser från klarblå himmel…

Höstlöv. Ewas dahlior. Rizzo.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Through a woman’s eyes: life under military occupation

By EA Carolina, Bethlehem team.

I arrived in Duheisha Refugee Camp, in Bethlehem, at dawn and I knocked an unknown door. I was looking for Samira*, all I knew about her was that she is a well known and respected member of the Duheisha community and that she would be able to tell me her story in reasonably good English.

”All the words on the dictionary couldn’t explain about our feelings, our suffering.” Said Samira, when we eventually settled down to talk.

08-11-2016 Ad-Duheisha Camp, Bethlehem. Inside the camp, the walls tell us stories. The graffiti in the left shows Handala's family, a well known Palestinian character. EAPPI Elina.jpg 08-11-2016 Ad-Duheisha Camp, Bethlehem. 08-11-2016 Ad-Duheisha Camp, Bethlehem. Inside the camp, the graffiti on the walls tell their stories. EAPPI/Elina.

View original post 875 fler ord

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ny rättegång i Mytilene

Vi hade nog tänkt, att allt fungerade som för två veckor sedan, när vi ville besöka fängslade personer, anklagade för människosmuggling. Miriam från Haifa, tillika volontär på Pikpa, följde med för att tolka, när vi skulle besöka en syrier, som förts från fängelset på Chios till polisstationen i Mytilene. Den här gången var rutinerna ändrade. Vi skulle vara tvungna att ha med oss den advokat, som var ansvarig för fallet. Missräkning. Vi fick se oss besegrade, det blev inget besök.

Nästa dag var rättegångsdag. Det blev helt annorlunda än den förra. En annan domare, andra advokater. Nu var det noggrannare. Fattades det ett vittne, så flyttades målet fram någon månad. Varje fall tog ca en timma, mot ca 20 minuter förra gången.

Den syrier, som vi misstänkte vara flykting, hade bror och mamma med som åhörare. Brodern vittnade och vädjade för sin anhållne bror, medan tårarna sakta rann nerför moderns kinder. Oerhört känslosamt, också för oss, som bara var långväga, okända observatörer. När domen på 17 år i fängelse föll, dolde den anhållne brodern ansiktet i händerna. Han fördes tillbaka ner i salen och hans bror knäföll framför honom.

Förtvivlan var bara förnamnet. Märkligt hur känslor kan överföras så totalt. Också till oss, okända främlingar. Kyrie Eleison…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Laudate, laudate..

…sjunger duvorna i Mytilene. ”Sjung lovsång, sjung lovsång…”

Klädsorteringen på Pikpa väntar mig idag. Som igår och i förrgår. Ett föga upplyftande arbete, men som Sylvia sade igår: ”Det här arbetet sorterar ut riktiga volontärer, från de som bara är här för sin egen skull”. Och vem vill inte vara ”riktig” volontär?          Det doneras ett stort antal kläder, skor och andra saker till flyktinglägren på Lesbos.   Jag blir glad när jag öppnar en kasse med rena välvårdade kläder, mindre glad när jag öppnar en kasse, som luktar illa, där kläderna kan vara både smutsiga och trasiga. Sedan återstår att sortera i manligt, kvinnligt, flickor och pojkar, för att därefter sortera i storlekar, så att var sak kommer på rätt plats i affären.

Den magiska natten på stranden i fredags, satte sina spår. Det var en meditativ natt, med vågornas oupphörliga skvalpande. Ibland kom de ilsket fräsande, för att sedan lugna ner sig till nästa anfall. Det vita skummet, liksom försökte undkomma sitt utslocknande, genom att dra sig lite norrut längs stranden där det till slut förenade sig med gammal vass, som ligger vid strandkanten. Igen och igen och igen…

Det kändes mörkt och hemligt, när vi kom till platsen, strax efter midnatt. Räddningsteamet plockade fram tjocka filtar från den oranga hyddan, som visade platsen för nätternas spejande. Bredde ut filtarna, kring det som kunde vara en lägereld, på lastpallar, och tog fram kikare. Vi spejade och samtalade utan att se varandras ansikten. På andra sidan såg vi alla ljusen från den turkiska sidan. Gränsvakternas båtar. När jag efter några timmar reste mig upp, kändes det som om jag var sjösjuk. Vågorna verkade ha inplanterat sig i min kropp, vandrade lätt gungande längs stranden. Det ljusnade så småningom, ingen båt hade kommit åt vårt håll. Sömniga gick vi mot flygplatsen, där vi fick tag i en taxi. Lördagsmorgon. Allt stilla.

Sov en stund innan jag for till Pikpa. Åt lunch. När jag skulle diska min tallrik, snubblade jag och slog upp ett sår på ena benet. Jag kanske var för trött efter natten, blev omplåstrad av sjuksköterskan. Städade lite innan jag for hem. Ikväll skulle det inte bli sent i säng.

Nästa dag var vi alla lediga. Min plan var att åka till stranden, vila och bada. Av det blev det ingenting. För trött, sov på eftermiddagen. Kände mig helt slut. Förmodligen var det vaknatten som förföljde mig.

Nästa morgon var energin tillbaka. Det var Eid al Adha och vi väntade på att få åka ut till Pikpa, för att delta i festligheterna. Maten blev inte klar förrän framåt kvällen. Alla var glada. Det dansades och barnen hade fått ”nya” kläder.  Farsi, dari, tigrini, arabiska, franska, italienska, tyska, engelska. Vilket sammelsurium av språk det är ute på flyktinglägret. Vilken förmån det är med alla dessa möten!

Dagen har flytt, imorgon är en annan dag, då sjunger duvorna igen…

Laudate, laudate…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Drömmar

Minuterna innan jag vaknade, såg jag en liten blå blomma vid min sida. Så vacker!         Bara en blå liten blomma. När jag vaknade var den borta, men minnet av den bara jag med mig resten av dagen.

Är det inte märkligt med drömmar? De flesta flyr bort med dagsljuset. Några få får vi bära med oss livet ut. Vad vill de säga oss?

Bara några tankar tidig fredagsmorgon på Lesvos… Lev väl!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Pikpa

Att komma ut till Pikpa, är som att komma ut till en Oas, om man jämför med de andra flyktinglägren på Lesbos. Man reser ca sju-åtta kilometer längs Medelhavets strand, svänger upp i en allé av höga tallar. Tar av till vänster, så är man framme.       På förmiddagarna är det öde, folk sover länge. Framåt 11 börjar det röra på sig, då börjar matdistributionen. De som kan, lagar själva sin mat, och råvaror och andra ingredienser delar vi ut i ett ganska litet, varmt rum, i anslutning till köket. En familj i taget kommer in med en plastback och ett kort, där det står var de bor och hur många de är i hushållet. Vi antecknar datumet på kortet, och skriver in dem på en lista. På listan antecknas hur mycket bröd de får, och om de vill ha mjöl och deg, för att baka själva.

Ägg, potatis, tomater, lök – ”du får bara en lök, vi har inte så många”. Pasta eller makaroner? Ris? Gröna ärtor, morötter. ”Hur många barn har ni?” Mjölk för stora eller småbarn. The. Olja? ”Det lämnar vi ut i morgon”. Röd chili? ”Nej, det har vi inte idag”. Bröd får man två per person, vilket slås in i papper och antecknas. ”Vill du ha äpplen, du kan få tre, vi har inte så många idag”. Gurkor. Ost, fetaost eller riven gul ost. Juice. Listan kan göras hur lång som helst. Thank you!

För mig var det första gången jag var med och delade ut matvaror. Strax före halv två hade vi delat ut till 33 hushåll. Vi plockade undan det som skulle in i kylar, slog ihop tomkartonger och bar ut till sopkontainrar. Nästan klara och jag pustade ut på en liten soffa utanför. Allt hade gått bra, ingen hade klagat. Alla bemöttes med vänlighet och en del skratt, när det uppstod språksvårigheter.

Så viktigt det är, att få behålla sin värdighet, också som flykting!

Antalet flyktingar på Lesbos stiger för varje dag. Situationen på Moria och Kara Tepe blir värre ju fler som kommer dit, och frivilligorganisationer släpps inte in. Vid ankomsten över havet förs man till Moria för utredning och registrering, där hålls man sedan inlåst ca 25 dagar. När papper och asylansökan är klara, kan man gå utanför lägret, ta buss in till Mytilene och vara lite friare. Men man är knuten till lägret, där det finns en sängplats och mat. Sedan är det väntan och väntan. Många har varit fast på ön i flera månader. Spänningarna ökar. Borgmästaren har skickat förfrågan till Aten, om att få sända över ett större antal flyktingar till fastlandet. Ingen vill tillbaka till Turkiet, som läget nu är. Jag läste just att Tyskland vill hävda Dublinförordningen, för att kunna sända tillbaka flyktingar från Tyskland till Grekland. Hur tänker man då?

På Pikpa vilar lugnet än så länge. Här är man ju beroende av donationer utifrån och av volontärer, som arbetar helt frivilligt. Så här års är det många volontärer som reser hem för att fortsätta i skolan. I morgon är en annan dag och det är mest troligt att jag ska fortsätta dela ut matvaror. I morgon får de både olja och yoghurt också. Leendena delar vi med varandra.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vem är skyldig?

Rätten samlas igen efter en kort paus. Då är det nio män kvar, som ska ställas inför domarskranket. Stämningen är dov. Jag vågar inte öppna min IPad, efter tillsägelsen att stänga den. Magen värker av all sorg, all vånda. De anklagades känslor liksom förs över till oss som sitter där. En man lutar sig framåt med huvudet i händerna. Han skakar som av gråt. Föräldrar vandrar av och an, ser mycket modfällda ut

Två unga män kallas fram samtidigt. Den enes pappa är grå och sammanbiten. De får långa fängelsestraff. Handfängsel på och de blir kvar i salen.

En efter en, kallas de fram och får sina straff. Allt känns bisarrt. En vacker, blond kvinna får gå fram till domaren. Med foton på parets barn, vädjar hon om nåd för sin man. Hon går tillbaka till sin plats med tårarna strömmande utför kinderna. Lisa går bort för att ge tröst. Vi förstår inte deras språk, men det behövs inte alltid. En blick, en hand på en  axel… Om jag inte minns fel, så blev straffet 46 år.

Den turkiske unge man, som Darek besökt dagen innan i polishuset, vill få kontakt med oss. Hans straff blir kort, jämfört med de andras, 26 år. Jag pratar med hans advokat utanför. Han är nöjd, straffet kommer säkerligen minst att halveras.

Till slut är det en man kvar, vars fru också vädjar för sin make. Hennes förtvivlan sprider sig också till oss. Straffet blev förmodligen minst 40 år. Våra blickar möts och jag försöker sända all medkänsla jag känner, tillbaka till henne. En kort stund håller jag hennes hand, när hon går förbi.

Klockan är 16, när domaren slår  ihop sina papper och alla lämnar salen.

Vem är skyldig? Först och främst anser jag att alla vapentillverkare, alla makter som använder pengar och vapen för att föra krig, är skyldiga. Alla bomber och alla förstörelsevapen, som slår sönder människor, deras hem, deras vardag. Vilket tvingar människor till ett ovärdigt liv på flykt. Vad skulle vi göra, med ständiga bombanfall, ständig rädsla för barnens liv? Skulle inte vi också, ta med vad vi kunde, och fly?      Stor skuld vill jag också lägga på EUs flyktingpolitik. Om det funnes en anständig och laglig väg, att  söka asyl, så vore det  inte en marknad för flyktingsmugglare. Vi ska komma ihåg, det är inte de riktiga bovarna som döms till långa fängelsestraff. De som är ansvariga för smugglingen, de tar betalt av flyktingarna, låter någon annan hålla i rodret och stannar själva på land i säkerhet.

Världens ledare, som underlåter att handla, som vänder bort blickarna, som fortsätter att tillhandahålla vapen! Snälla! Se lite längre! Det behöver inte vara på detta viset!

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar