Ett litet äventyr

Att åka ensam genom Västbanken, tror de flesta är farligt. Det är inte farligare än att resa mellan Björnsholm o Falun skulle jag vilja påstå. Resan upp till Tullkarm gick via buss till Jerusalem, sedan buss till Ramallah (vägen till mitt Torp är en autostrada om man jämför vägen för palestinier mellan Jerusalem o Ramallah). Från Ramallah en två timmars busstur upp till norra delen av Västbanken. Räknar man in väntetiderna vid checkpointerna, så blir det fyra timmar.
Men det är ett fantastiskt landskap som man reser igenom och alla människor är så vänliga. En kvinna skalade mandel och bjöd mig på utan vidare. Tålmodiga är de också, palestinierna.  När vi beordrades ur bussen på ett ställe så sa en man:"That´s our life in Phalestine. What can we do". Samma "What can we do", som jag hör så ofta. Det är bara att vänta och hoppas, vänta och drömma om en bättre värld. Efter varje kontroll av resenärerna så blev vi färre o färre. Nya bestämmelser. Ingen under 35 år får lämna sina hemorter. Prydligt klädda och artiga män, hade bara att hämta sina tillhörigheter i bussen och återvända hem igen. Terrorister? Knappast!
När vi vandrade runt i Tullkarm så blev vi inbjudna till en frisör på flyktinglägret. Han klippte och pratade och klippte. Vi fick varsin palestinsk flagga, Pandora och jag, och han visade nycklarna till husen, där hans föräldrar blivit bortkörda 1948, och så ville han att vi skulle fotografera.
Idag får bilderna berätta

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s