Vi har tre föräldrapar här i Hebron, som har det gemensamt att något av deras barn sitter i fängelse. De har dessutom inga pengar att betala för att barnen ska släppas ut. Jag har mött två av papporna idag. Det mest hjärtskärande mötet var med Noah, herden. Han kom från rättegången, där han såg sin son för första gången på två veckor. Sonen grät och bad: ”Ta mig med hem, pappa”. Men Noah har inte de 7000 Nis som myndigheterna kräver för att sonen ska släppas fri. Sonen vägrar att erkänna att han misshandlat soldaterna. Han är 14 år. Släpps han fri så kommer han att få husarrest, (huset förstördes av armén för några månader sedan och är nu platt som en pannkaka på den ödsliga kullen). Han ska också anmäla sig 3 pm varje dag hos myndigheten. Nu är det ju inte aktuellt, eftersom familjen saknar tillgångar och sonen blir kvar i fängelse. Han protesterade mot att soldaterna förstörde familjens vattencistern, i vilken de också slängde kläder och övriga tillhörigheter. Fortfarande har inte fåren vatten, mamman är förtvivlad och pappan vet inte vad han ska ta sig till. Allt har tagits ifrån dem.
Nya dörrar öppnar sig…på nytt…och på nytt…
-
Året
Arkiv
- december 2020
- januari 2020
- december 2017
- oktober 2017
- november 2016
- september 2016
- februari 2016
- september 2015
- januari 2015
- december 2014
- september 2014
- juli 2014
- mars 2014
- februari 2014
- januari 2014
- november 2013
- augusti 2013
- juni 2013
- maj 2013
- mars 2013
- februari 2013
- januari 2013
- juli 2012
- juli 2011
- april 2011
- mars 2011
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- januari 2010
- oktober 2009
- september 2009
- september 2007
- augusti 2007
- juli 2007
- juni 2007
- maj 2007
- april 2007
Meta
Kategorier
Jag skäms för att vi i världen omkring tiger och samtycker!