Vi har tre föräldrapar här i Hebron, som har det gemensamt att något av deras barn sitter i fängelse. De har dessutom inga pengar att betala för att barnen ska släppas ut. Jag har mött två av papporna idag. Det mest hjärtskärande mötet var med Noah, herden. Han kom från rättegången, där han såg sin son för första gången på två veckor. Sonen grät och bad: ”Ta mig med hem, pappa”. Men Noah har inte de 7000 Nis som myndigheterna kräver för att sonen ska släppas fri. Sonen vägrar att erkänna att han misshandlat soldaterna. Han är 14 år. Släpps han fri så kommer han att få husarrest, (huset  förstördes av armén för några månader sedan  och är nu platt som en pannkaka på den ödsliga kullen). Han ska också anmäla sig 3 pm varje dag hos myndigheten. Nu är det ju inte aktuellt, eftersom familjen saknar tillgångar och sonen blir kvar i fängelse. Han protesterade mot att soldaterna förstörde familjens vattencistern, i vilken de också slängde kläder och övriga tillhörigheter. Fortfarande har inte fåren vatten, mamman är förtvivlad och pappan vet inte vad han ska ta sig till. Allt har tagits ifrån dem.