Livet är som en psalm (269).

I måndags fick jag ett mail från min lärare i arabiska, jag fick ett G på kursen. Jag blev jätteglad. Jag hade intalat mig att det inte spelade så stor roll om jag fick godkänt eller ej, det jag har lärt mig, har jag lärt mig. Men ändå, 15 nya poäng! Det var mer än jag hade hoppats på vid min ålder.

G som i Glad och i Gud och i Godkänd.

Samtidigt blev det så tomt…tappade gnistan. Gick min skogsvandring. Gärdet upp till skogen var kladdigt och lerigt, i skogen låg snön kvar och jag kortade av min tur en bit. Mögellukten, när jag passerade ett av sommarhusen, var så påtaglig. Jag kände mig låg och oföretagsam. Hade ett ärende i Gamleby, men när jag for in för att handla, så var ärendet försvunnet i glömskan. Fick ta en tur till nästa dag för att beställa blommor.

För lite sömn är kanske en orsak till bristen på engagemang. Har fått så svårt att somna många nätter. Skyllde på arabiskan, kunde ligga och fundera över grammatik och ord, tills jag var tvungen att gå upp och kontrollera. Men det har inte blivit så mycket bättre. Hjärnan vill inte koppla av, trots att kroppen är trött.

Tränade lite bridge inför torsdagskvällen. Bridgen hör till ljusglimtarna och jag spelade med Lars och det gick ganska bra. Vi kom inte sist och vi hade roligt. Det sista är viktigast.

Igår var det begravningsgudstjänst för kusin Ulf i Frödinge kyrka. Det känns konstigt när någon bara dör. Många kom för att säga tack och farväl. Roligt att träffa kusinerna, det blir alldeles för sällan. På hemvägen fick jag ett plötsligt begär på prinsesstårta. Hur som helst skulle jag åka in till Gamleby för att beställa tid för undersökning av mina ögon och passade på att handla, inte en tårta men bakelser.

Mina ögon har börjat bete sig lite konstigt. Märkte det första gången när jag reste mig upp efter tentan. Tre timmars läsande och skrivande verkade bli lite för mycket och omgivningen var suddig. Samma fenomen inträffade efter att bridgespelandet var slut. Det gick över, men blev ändå lite oroande.

Nyheterna från Mellanöstern fortsätter att få mig att sucka. En kvinna från Nordkorea berättar om fasansfulla upplevelser i fängelseläger. På något sätt har hon lyckats fly från mardrömmen. Fredsförhandlaren Lakhdar Brahimi ber det syriska folket om ursäkt för att han inte lyckats i sina fredsförhandlingar. Jag känner mig så arg och uppgiven! Vad har vi FN till? Om inte några av medlemsländerna hade Veto-rätt, då skulle nog inte världen se ut som den gör. Ser hur vädret lamslår stora delar av England och Skottland.  Regn och orkan, grundvattnet kan inte ta emot mera regn. Det kan jag inte skylla FN för. Tror jag.

Sorgen och glädjen…

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s