To leave your Comfort Zone…

Flygbiljetten till Newark var beställd för länge sedan. Styrelsemöte med CPT i mars 2014. Vad betyder en biljett, om man bara kan slippa att ge sig iväg mot det okända till andra sidan av Atlanten? Åh, vad jag våndades. Hade jag inte haft Wilsons glasögon i förvar, då hade jag nog stannat hemma. Samtidigt ville jag ju så gärna träffa Jean, Tarek och Tim.

Det var ett tidigt flyg från Linköping. När jag såg väderprognosen, väntades snö och kyla, så i sista minuten beställde jag rum på ett hotel i Linköping för natten. Det var tur, för under natten började det snöa. Kunde inte somna, var ju tvungen att titta ner på min bil, som höljdes av snö. Hur skulle det gå att komma fram till flygplatsen? Skulle bilen starta? Skulle det vara halt? Det blev en lång natt. När jag lämnade hotellet strax efter fyra, så hade vädret slagit om. Det var milt och på vägarna var det bara vått. Tur!

Flygplatsen fylldes snart av resande och jag kunde inte låta bli att reflektera över jämlikheter. Här fanns bara män, män och män. Inte riktigt till hundra procent, men säkert nittiofem. Väldigt märkligt i dagens jämlikhetssträvanden. Efter två timmar landade vi i Amsterdam. Gott om tid för nästa flyg. Jag tycker om att strosa omkring bland alla blomsterlökar och njuta av blomsterprakten.

KLM tog mig över Atlanten på åtta timmar till Newark. Inga frågor alls. Lätt som en plätt slank jag igenom säkerhetskontrollen, men allra sist kom min resväska rullande på bandet. När jag kom ut på ankomsthallen, såg jag genast Jean, hon satt så nära hon kunde. Stor glädje! Med sig hade hon Shirley som chaufför. Två systrar  som levde på Maryknoll Sisters. Vi reste genom New Jersey länge, länge, innan vi kom in i staten New York. Jag som väntat mig en storstad! Här var ju bara träd, träd och en och annan byggnad. Vi stannade på en plats för en bit kvällsmat, mina vänner hade missat S:t Patricks-middagen på Kommuniteten, och jag med. Vi pratade och pratade. Förra gången vi sågs, var när vi tog farväl i Jerusalem, efter att ha tillbringat en månad med CPT-teamet i Hebron.

Maryknoll är en katolsk orden och ligger på en hög kulle i norra delen av staten New York. Vi kom till ett enormt hus för 200 kvinnor och gäster. Jag lärde mig aldrig att hitta riktigt bra, men nästa morgon hittade jag till Kapellet och morgonmässan. Jean tog mig sedan till frukost i den stora matsalen. Jag föredrog sedan att stanna i omgivningen, istället för att bli eskorterad till New York City. Vad är väl en storstad mot en katolsk kommunitet? Ett jättebibliotek för alla, kök i vår våning och vänliga äldre damer överallt.

Jean berättade att systrarna sändes ut som missionärer över hela världen, främst till Asien, Afrika och Sydamerika. Maryknoll har ca 500 medlemmar från 18 nationer och tjänstgör i 25 länder över hela världen. Förr sändes de ut för att aldrig komma tillbaka. Numera sänds de ut i tioårsperioder. Hon har tillbringat tjugo år i Japan innan hon kom tillbaka till kommuniteten. Nu har hon arbetat på ett FN-kontor, (83 år), och gjort några månader varje år i Hebron för CPT. Andra systrar har tillbringat åratal på andra platser, Korea, Vietnam, Nigeria. Och alla har de lärt det språk, som talas på platserna de har arbetat på. Shirley hade lärt både koreanska och swahili. När jag såg mig omkring i matsalen, så tänkte jag på vilken enorm kunskap och erfarenhet dessa kvinnor besatte. Alla verkade de veta vem jag var, kvinnlig präst och lutheran, och de var översvallande vänliga och pratsamma. Jag frågade Jean när de fick pension. ”Vi arbetar så länge vi orkar. När vi sedan säger, nu tar jag pension, ja då är vi pensionärer”. En underbar plats att bli gammal och omhändertagen på. Och ett märkligt och annorlunda liv. Vi gick också en tur i omgivningarna. Stora, enorma stenhus, där det ena inrymmer manliga präster, presentaffär och ett museum.

Efter lunch på onsdagen, körde oss Shirley norrut längs Hudsonfloden tills vi kom till en bro, som tog oss över floden. Sedan fortsatte vi söderut igen tills vi kom till Stony Point, där sammanträdesdagarna skulle äga rum.

När inspirationen faller på ska jag fortsätta berätta mer om min resa bortom bekvämlighetszonen…Bild

Här är Jean på en av broarna mellan husen.

 

 

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade, Organisationer och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s