Fortsättning på Lesbos…

Internet fungerar sisådär här i vårt hus. Vilket gjorde att bara början på mitt inlägg kom med.

Dagen började i hamnen. Ingen information, bara en massa rykten. Till slut fick vi veta att alla från Syrien skulle registrera sig i lägret Kara Tepe. En ung kvinna, Rana, stod där ensam och rädd. Föräldrarna hade redan tagit sig till Aten, nu var hon ensam kvar. Jag följde med henne i en taxi till lägret och kön för registrering. Tyvärr var det flera hundra före henne och registreringen hade inte startat. Blir en extra bön för henne ikväll.

Tillbaka till hamnen. Skaffade en ny taxi till två mödrar, som hade sjuka barn. Vi for till Pikba, lägret som drivs av frivilliga ”All of Villages Together”. Där finns läkare, sköterskor, mat och omsorg. Önskar att alla lägren vore som Pikba. Tyvärr är platserna starkt begränsade. Här kom jag med två vuxna och sex små barn, det ene pojken skrek oavbrutet hela vägen ner till lägret. Man trollade fram plats i ena halvan av ett tält. Sedan hjälpte jag till med matdistribution. Kyckling och lever. Familjerna får kokkärl, som de fyller med så stor kvantitet som varje familj behöver. Sedan får de tillaga maten själva.

Missade halv tre bussen. Ny taxiresa hemåt och hann få i mig lite mat.

Genomsvettig tog jag en dusch, samt städade köket, innan Annika och jag på nytt begav oss till hamnen. Tält och flyktingar överallt i stan och samma kaos i hamnen. Till vår glädje såg vi att några flyktingar kunde äntra färjan som skulle gå lite senare. Samtidigt saknades all information. Så snart vi stannade till för att försöka besvara frågor, så flockades genast en mängd frågande runt oss. Vi hade ju inga svar. En pappa kom fram och sköt sina båda döttrar mot mig, ”Ta dem, de är hungriga. Mina pengar är slut och jag har ingenting att ge dem.” Det gör ont i hjärtat när man inte har någon hjälp att ge. Tidigare på dagen, kom en ung man fram och höll ett vasst föremål mot sin hals, ”I will kill myself, if you dont help me”. Så svårt! Och omöjligt! Till slut började det röra på sig vid registreringen. Alla inventarier bars ut till en buss. En polis ropade och frågade om jag kunde hjälpa till. Javisst! ”Tala då om för alla här att folk från Syrien ska registrera sig vid Kara Tepe och alla andra ska ge sig iväg till Moria Camp och registrera sig där.” Det blev ganska sent och vi blev stoppade många gånger för att berätta vad polismannen sagt. Ingen annan information. De får ge sig iväg till fots för att kanske bli registrerade imorgon eller någon annan dag.

Vi kände oss ganska ensamma där ute i hamnen. Var är de stora hjälporganisationerna?

Var är Röda Korset? Var är Rädda Barnen? Var är UNHCR?

Hjälp måste komma fort! Grekland ska inte behöva klara den här situationen själva, det är helt omöjligt! Ska barn behöva svälta i Europa?

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s