En annorlunda dag.

Efter den lyckade satsningen, att ordna registreringarna så snabbt så redan 20.000 personer var fria att köpa biljett till Färjan från Lesbos, bestämde vi oss, Annika och jag, att bege oss till Moria flyktingläger, för att se hur det såg ut där. Vi tog en taxi och till vår stora förvåning, fick vi veta att inte en enda flykting var kvar. Vi såg en del kvarlämnade rester på utsidan. Ett par väl ingångna skor, trasiga solskydd. Någon hade varit där och lämnat. Vi beslöt att vandra upp till den lilla vackra byn för att ta bussen till Mytilene därifrån. Varje halvtimma skulle det passera en buss. Vad vi inte visste, var att alla bussar inte gick åt vårt håll. Det hann bli flera halvtimmar innan vi äntligen kom på rätt buss.

Byn Moria är fantastiskt vacker. Små hus i alla tänkbara pastellfärger, nästan som i en saga. Utanför kaféet satt några män med sitt kaffe eller öl, dryftade och löste förmodligen världsproblemen, medan deras fruar städade och lagade mat. Busshållplatsen ligger mittemot en stor kyrka. Besökare mötte kedjor och hänglås, redan vid grindarna. Lite synd, tyckte jag. Samtidigt passade jag på att ta en del bilder, främst på vackra blommor, det har inte varit någon tid för det, sedan jag kom till ön.

Tillbaka till Mytilene och verkligheten, såg vi att tälten och flyktingarna fanns kvar. Vid en tur ner till hamnen, för att dela ut våra informationslappar, pratade vi en del med de som väntade på att åka iväg eller stod i kö för att köpa biljett. Vakterna höll ordning på kösystemet, lite väl bryskt tyckte vi. En man med barn hade inte köpt biljett till sin femåring och fick veta att barn över tre år betalar halva priset. En kvinna hade  irritationer på en hand, kunde ha varit soleksem, men jag hjälpte henne bort till bussen, där Läkare utan Gränser delade ut vatten och hjälpte de som var sjuka eller hade skavanker. Många vill prata, när de ser oss. Det finns så många frågor inför framtiden. Vi önskar dom all lycka på den långa väg de har kvar.

På väg hem, passerade vi den stora parken, där barn lekte i lekparken och frivilliga krafter lagade mat för att dela ut. Vi fick veta att det skulle bli en demonstration av Gyllene Gryning, som ville ha bort flyktingarna och deras barn från parken. Efter en liten rast hemma så återvände vi till parken. En yasidisk familj hade slagit sig ner vid en häck. Pappan var bekymrad över att hans pengar inte räckte till att betala färjebiljetterna. Efter den långa väntan innan de kunnat registrera sig hade det tärt på reskassan. Flera andra hade heller inte kunnat köpa biljetter. Pengarna var slut. Jag träffade SVTs Eva Elmsäter, som intervjuat Efi, den verkliga eldsjälen bland frivilligarbetarna. Eva berättade att de skulle göra ett reportage för kommande söndags Agenda. 21.15, skulle jag vilja se.

På väg hem i natten, var tälten kvar i parkerna. Många familjer sov direkt på marken, under den klara himlen.

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s