Sväljer några gånger…

…försöker blinka bort tårarna, vänder mig om, så att ingen ser. Så tittar jag på Tindra, ingen av oss säger nånting. Rösten bär inte. Ordlöst delar vi samma känslor.

Det hände första gången i Molyvos, när vi mötte flyktingarna som kommit i båt över havet. Vi lyssnade till deras berättelser, plåstrade om skavsår och försökte få dem att sätta sig familjevis i en enda lång rad längs vägen mot Mytilene. Volontärer, i små organisationer, hade ordnat bussar, som skulle ta människorna till flyktinglägren, där de kunde registrera sig. Doha, dataingenjör från Syrien, berättade om den fruktansvärda resan i den vattenfyllda båten. Nio gånger hade hon varit i England och hälsat på sin syster. Nu, sedan kriget, fick hon inte längre visum för att resa dit. Vi lyssnade till många berättelser innan ”vår” buss kom. Det kändes inte riktigt ok att resa därifrån i en halvtom buss, medan så många fick vänta i stekande sol. På stränderna låg semestrande turister och stekte sig i solen, när Annika kom med dagens replik: ”Att ligga och sola sig i en solstol på stranden, vad är det för sysselsättning?”

Samma kväll, onsdag, var vi på ett möte med kommunen, UNHCR med flera organisationer. Vi fick veta att det kommit 67 båtar till Lesbos. På Moria flyktingläger hade det utbrutit kaos. Man har plats för 700 människor – det hade kommit 1.600.  De som hamnat utanför, försökte då bryta sig in i lägret, så polisstyrkor tillkallades för att skingra flyktingarna, vilket man gjorde med tårgas. Kommunens representant försökte förklara varför inte allt fungerade på ett önskvärt sätt. Ekonomin, alla känner vi till vilken ekonomiskt pressad situation grekerna lever under. Nyvalet, nu på söndag. Alla tillgängliga polisinsatser behövdes i Aten.

Idag är det fredag. Parkerna, som polis och väktare försöker hålla rena från flyktingar, börjar på nytt fyllas. Människor sover på marken och på parkbänkar. I hamnen, där man tvingade folk att ta ner sina tält, var nu tälten tillbaka. Till vår stora förvåning och glädje fanns det idag toaletter i hamnen. Borgmästaren har länge försökt förmå den som äger hamnområdet, att få sätta upp toaletter, men fått kalla handen. Nu har den lokala befolkningen klagat på stanken från hamnen, så äntligen! Det har verkligen varit en humanitär katastrof alltför länge. Nu verkar det också som om flera färjor kommer att transportera flyktingar till Aten.

Annika och jag gick till hamnen vid niotiden, mest för att dela ut information om vart man kan vända sig, när man kommer till Aten. Tindra, journalist, som jobbat på dt i sommar ville göra en intervju med mig. Så när 10-färjan avgick, stod vi där på nytt och svalde, blinkande bort tårarna. Det är en mycket märklig känsla. En känsla av lättnad. Nu är de på väg igen.Vi vet ju att det inte är någon turistresan de är ute på. Så många svårigheter som de tvingas gå igenom. Med Dohas ord ringande: ”We just want to live”. (Vi vill bara leva.)

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sväljer några gånger…

  1. Ping: Vart ska vi ta vägen? | tindraenglund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s