Ömsinthet.

Jag vet inte om det ens är ett ord – ömsinthet. Men det är den känslan som följt mig hela vägen hem, när jag tänker på de människor som flyr. Minns förra lördagen, när vi kom till Pikba på morgonen för att hjälpa till. En båt hade förlist nere vid stranden och ett barn hade drunknat. Så sorgligt! Igen och igen.

En stor långtradare anlände med hjälpsändningar. Fullt överallt, men lastbilen måste tömmas. Vi bildade kedja, kartong efter kartong efter kartong. Väldigt många innehöll skor, men det tar tid att gå igenom varje låda för sig. Skicka inga fler kläder! Vädjan från Pikba.

Eftersom Lisa hyrt bil kunde vi hjälpa till med att transportera varor till matutdelningen, men först fick vi en packe med kläder och skor, som skulle lämnas på sjukhuset där föräldrarna till den omkomna flickan fanns. Dov stämning innanför sjukhusets väggar. Pappan satt i väntrummet, som förstenad – eller mera som om all energi, all kraft runnit ner i golvet. Inga ord, en hand på hans axel. Bara så hemskt. I en sjukhussäng låg fru och dotter nerbäddade. Bilderna finns etsade fast i mitt minne.

Efter matutdelningen, 500 portioner makaroner i tomatsås, for vi tillbaka till Pikba. Jag kunde bara le, när jag fick se att barnen lyckats göra hål i en kartong med Barbiedockor. Hur kunde de hitta så rätt? Barn är barn, var än de finns… Vi flyttade kartong, på kartong, på kartong…

Söndag 20/9, min sista dag i teamet, fyllde vi bilarna med vatten, kex, blöjor och hygienartiklar, for norrut på östsidan av ön, upp mot Molyvos, där de flesta gummibåtarna kommer i land. Stannade till där ”Vi gör vad vi kan” hade en samlingsplats för flyktingar. De hade ordnat med bussar, som kunde köra flyktingarna till Mytilene så att de slapp åtminstone två dagars vandring. Vi fick också veta att ytterligare en båt hade förlist, 26 människor saknades. Kvällen var sen innan vi kom hem till teamet. En kort debriefing. Överlämning av nyckel och SIM-kort. Kramar. Lisa och Kaur följde mig upp till Nikos, där jag hade sovplats de sista två nätterna.

Min tanke var att gå till en strand och ta ett bad på min sista dag på Lesbos. Vem vill bada när man vet att det finns så många drunknade människor i havet? Istället blev det en espresso och en stor glass nere vid hamnen. Kunde inte heller låta bli att gå till hamnområdet och se hur det var. Mängder med tält och flyktingar! Som vanligt. Den enda hjälporganisationen på plats var Läkare utan gränser, MSF. De har gjort ett ovärderligt arbete överallt på ön. Fick också syn på Runbir, Kaur och Lisa, från mitt team, CPT. Vemod och ömsinthet. Bilden nedan är från Pikba och Fadi o Hebas grönsaksland. Måtte livet fara väl fram med dem!

image

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s