”Du skall icke döma…”

 

Ikonen, med Kristus välsignande hand, är det första jag ser när vi kommer in i rättssalen. Den sitter på väggen bakom domarens plats. Vi är tidiga och sätter oss längst fram på åhörarplatserna. Längst ner till vänster är de femton anklagade flyktingsmugglarna placerade. Advokaterna har anlänt och fått akterna på respektive anklagad. Det är rörigt, med folk som springer av och an. Många poliser, de tittar lite misstänksamt på oss CPTare i våra röda tröjor. En man i ljusblå skjorta kommer fram till mig och undrar varför vi är där. Är det något särskilt fall vi är intresserade av?  Jag förklarar att vi är en människorättsorganisation, som vill se hur det går till i grekisk domstol. Vi vill gärna se hur det går för den afghanske flyktingen, som är minderårig.

Jag tittar bort mot de anklagade. Unga män, som suttit fängslade lång tid. Några av dem har tillbringat upp emot ett år, i fängelset i Chios. Nu har de förts till Mytilene för att dömas. Jag kan känna ångesten, rädslan och vanmakten. Vad ska hända med deras framtid? Oroliga anhöriga vandrar fram och tillbaka, söker deras blickar. Det är inte kriminella män jag ser. Det är människor, som bittert ångrar vad de gjort. Innerst inne är de människor, som du och jag.

Alla reser sig upp när domaren och hennes bisittare kommer in. Hur går hennes tankar? Många anklagelser har riktats från EU mot Grekland. De gör för lite. De är för svaga. De klarar inte av att kontrollera flyktingsituationen. Men hur kan man begära att ett land som Grekland ensamt ska klara av denna stora folkvandring?

Den förste mannen förs fram. Vid sin sida har han en tolk. Där är också en advokat, som håller hans akt i handen. Det är inte så mycket som vi förstår. Katerina, grekisk advokat, talar om vad som sägs. Vi har också med oss Daniella, sjuksköterska och volontär på Pikpa. Hon kan turkiska och förstår vad de anklagade säger. De är, med ett undantag, turkar. Efter knappt 20 minuter faller domen. 42 år!

Vi kippar efter andan. 42 år!

Så är det dags för den afghanske pojken, som Peggy fick besöka på polisstationen dagen innan. Han berättade för henne, hur han och hans familj flydde från Afghanistan. Hur de fick kontakt med en smugglare. Den unge mannen skulle, mot betalning, köra en båt med flyktingar till Lesbos, komma tillbaka och få hämta sin familj tillsammans med en ny last med flyktingar. Alla identitetshandlingar fick han lämna kvar hos familjen. Det gick inte som det var tänkt. Han greps när de kom till Lesbos första turen. Sedan dess har han inte fått någon kontakt med familjen, visste inte dras mobilnr eller var de fanns. Den enda som tjänade på affären, var smugglaren, som i säkerhet i Turkiet kunnat håva in en stor summa pengar. Advokaten var mycket engagerad, talade länge, med yviga gester. Det hjälpte föga. Domen föll. 44 år!

Två män fördes sedan in. Vad som sades vet vi inte. Kanske greps de med vapen. Domen blev 100 respektive 102 år!!

I handfängsel fördes de dömda ut och det blev en stunds paus. Jag förde anteckningar i min IPad, vilket en av polismännen fick se. Nu ville han se om jag spelat in någon video, vilket jag inte gjort. Då ville han se mina bilder. Jag hade tagit en enda bild. Den på Kristus ikonen, som jag tog när vi kom in. Han befallde mig att radera bort bilden och att stänga igen min IPad!

Vad han inte visste var, att jag sedan kunde återskapa den raderade bilden.

Fortsättning följer…

 

 

 

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s