Pikpa

Att komma ut till Pikpa, är som att komma ut till en Oas, om man jämför med de andra flyktinglägren på Lesbos. Man reser ca sju-åtta kilometer längs Medelhavets strand, svänger upp i en allé av höga tallar. Tar av till vänster, så är man framme.       På förmiddagarna är det öde, folk sover länge. Framåt 11 börjar det röra på sig, då börjar matdistributionen. De som kan, lagar själva sin mat, och råvaror och andra ingredienser delar vi ut i ett ganska litet, varmt rum, i anslutning till köket. En familj i taget kommer in med en plastback och ett kort, där det står var de bor och hur många de är i hushållet. Vi antecknar datumet på kortet, och skriver in dem på en lista. På listan antecknas hur mycket bröd de får, och om de vill ha mjöl och deg, för att baka själva.

Ägg, potatis, tomater, lök – ”du får bara en lök, vi har inte så många”. Pasta eller makaroner? Ris? Gröna ärtor, morötter. ”Hur många barn har ni?” Mjölk för stora eller småbarn. The. Olja? ”Det lämnar vi ut i morgon”. Röd chili? ”Nej, det har vi inte idag”. Bröd får man två per person, vilket slås in i papper och antecknas. ”Vill du ha äpplen, du kan få tre, vi har inte så många idag”. Gurkor. Ost, fetaost eller riven gul ost. Juice. Listan kan göras hur lång som helst. Thank you!

För mig var det första gången jag var med och delade ut matvaror. Strax före halv två hade vi delat ut till 33 hushåll. Vi plockade undan det som skulle in i kylar, slog ihop tomkartonger och bar ut till sopkontainrar. Nästan klara och jag pustade ut på en liten soffa utanför. Allt hade gått bra, ingen hade klagat. Alla bemöttes med vänlighet och en del skratt, när det uppstod språksvårigheter.

Så viktigt det är, att få behålla sin värdighet, också som flykting!

Antalet flyktingar på Lesbos stiger för varje dag. Situationen på Moria och Kara Tepe blir värre ju fler som kommer dit, och frivilligorganisationer släpps inte in. Vid ankomsten över havet förs man till Moria för utredning och registrering, där hålls man sedan inlåst ca 25 dagar. När papper och asylansökan är klara, kan man gå utanför lägret, ta buss in till Mytilene och vara lite friare. Men man är knuten till lägret, där det finns en sängplats och mat. Sedan är det väntan och väntan. Många har varit fast på ön i flera månader. Spänningarna ökar. Borgmästaren har skickat förfrågan till Aten, om att få sända över ett större antal flyktingar till fastlandet. Ingen vill tillbaka till Turkiet, som läget nu är. Jag läste just att Tyskland vill hävda Dublinförordningen, för att kunna sända tillbaka flyktingar från Tyskland till Grekland. Hur tänker man då?

På Pikpa vilar lugnet än så länge. Här är man ju beroende av donationer utifrån och av volontärer, som arbetar helt frivilligt. Så här års är det många volontärer som reser hem för att fortsätta i skolan. I morgon är en annan dag och det är mest troligt att jag ska fortsätta dela ut matvaror. I morgon får de både olja och yoghurt också. Leendena delar vi med varandra.

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s