Att åka buss…….

Bor man på landet, så är man beroende av att kommunikationerna fungerar. När en älg, en vacker höstdag i september, satte punkt för min nybesiktigade bil, som totalt skrotad hamnade ute bland gräs och björksly, då började en ny era för mig. Till all lycka kunde jag kliva ur bilen utan fler skador, än de som airbagen åsamkade mig. Med blodet rinnande över läppen, öppnade jag försiktigt dörren. Det rök från motorn, jag stängde av, tog ur nyckeln, som gjort sitt, och vandrade upp mot vägen, där det kom några män springande. ”Ja, jag är ensam. Nej, jag är inte skadad”. Ambulansen var på väg, jag blev grundligt undersökt på sjukhuset och funnen helt oskadad. Det var bara mitt psyke som fått sig en törn. Självklart var jag i chock. Min svägerska, som bor i Lappland, råkade vara i Östergötland. Min ena syster hämtade mig på akuten och Helen dök upp nästa dag. Hon körde mig till Bildemoleringen, där jag kunde plocka ut en del ägodelar, även om det mesta var förstört av glassplitter och avregistrera min kära Peugeot.

Nu skulle det ju handla om att åka buss. Fler än en gång läste jag fel i tidtabellen och fick vänta och vänta. Har fortfarande inte lärt mig betydelsen av alla bokstäver. Några gånger är speciella. Som den gången jag steg på i Västervik. Satte mig med en kvinna mitt emot mig och en annan bredvid. På andra sidan gången satt en kvinna med en stor keps på sitt huvud. Högt och ljudligt pratade hon om att någon tagit hennes nyckel, gått in och stulit smycken och pengar. På stolen bredvid sig hade hon brett ut sin jacka och där satt en hund, av stövaretyp, men han var lika stor som kvinnan. Fascinerande! Mittemot henne satt en man, som svarade med obegripliga ljud och hummanden. När jag tittade efter så var han inte så gammal som jag trott, men orakad och med ett hår som spretade åt alla håll. Plötsligt upptäckte jag att kvinnan bredvid mig, gjorde några konstigheter med händerna. Hastigt och häftigt pekade hon med dem, än framåt, än åt sidan, ibland som om de var pistoler. Hon sa inte ett ljud, hennes händer förde kanske hennes talan. Jag såg nog förskräckt ut, tittade på tjejen mittemot mig. Hon log lite. Så skönt, alla var inte helt galna på bussen. Så upptäckte kvinnan med hunden att den hårat ner sätet. Går fram till chauffören för att få honom uppmärksam på eländet. Han reagerar inte och kvinnan börjar frenetiskt borsta ryggstödet, samtidigt som hela bussen återigen får höra om det påstådda inbrottet. Så stannar bussen för att lämna av passagerare. Då hoppar kvinnan med hunden upp, skriker ett namn, ”det var du som stal min nyckel, passa dig noga, du ska få”. Den anklagade stiger av bussen. Kvinnan vid min sida fortsätter att göra allt ivrigare utfall med händerna. Vid nästa hållplats går jag och de andra av. ”Vilket gäng”, säger jag till chauffören. Vill inte skriva ner vad jag får för svar. De har ett tufft jobb, chaufförerna!

En vecka senare är jag på väg till Västervik igen. En äldre kvinna stiger på och sätter sig mittemot mig på bussen. Hon får se mitt Luther-märke på jackan och börjar prata om att hon använt Luther på morgonbönen. Jag börjar svettas, hon kommer säkert från Josua, och när hon börjar prata om Guds utvalda, som hon ska besöka  till våren, så står det klart. Jag försöker föra en dialog, det går inte. Damen sprider sina ”sanningar”. Adrenalinet stiger. Så här i efterhand så skäms jag lite, för jag sliter ilsket av mig bilbältet och säger, ”du begriper ingenting”, går så långt bort i bussen som jag kan komma. Passar mig noga, så att jag inte går av på samma ställe som damen. Kokar inombords.

I veckan hade jag hittat en buss som skulle stanna i Björnsholm, när jag skulle hem från Stockholm. Ett äldre par klämde in sig bredvid mig på de sista platserna. Av deras samtal framgick att de skulle hem till Sölvesborg. De pratade om hur julklapparna blivit mottagna, att någon bad om kvittot på klappen, mm. När vi närmade oss Nyköping, sa damen, ”nu ska vi stanna till i Nyköping”. ”Nej”, sa mannen, ”vi åker inte in till Nyköping”, alltmedan chauffören styrde kosan mot  Nyköping. Skulle jag säga någonting? Jag teg. Mannen teg, precis som kvinnan och bussen stannade i Nyköpings Centrum. Inombords log jag och undrade om det var en ”killgissning”, som han körde med. När vi var på väg in till Norrköping, började han att prata om vilka omvägar chauffören körde. Nu brukar jag ganska ofta köra igenom Norrköping och jag hade på tungan att säga att chauffören kör faktiskt den kortaste vägen in till Resecentrum. Men jag teg. Det brukar inte gå så bra att diskutera med tvärsäkra Besserwissrar.                   Att åka buss är nästan alltid ett äventyr!

Undrar vad det blir för äventyr under året som kommer?

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s