Idag berättade Janina…

Hon är från Polen och vi sitter bredvid varandra vid matbordet. Janina brukar ge oss glimtar av vad hon och andra judar utsattes för under kriget och koncentrationslägret. Av alla hemska saker, som de tvingades till, var de försök med olika mediciner som de var tvungna att ta in. Man kunde ju inte klara av att hantera kvinnornas menstruationscykler, utan de fick ta ett piller, som gjorde att mensen uteblev. Nu när Janina är några och nittio år påverkar tvångsmedicineringen hennes kropp, framför allt hennes njurar, men också blodet, som hon nu måste få påfyllt med friskt blod. Det tycker hon inte om. Erfarenheten har berövat henne på tilliten. Hon vill ha hela kontrollen. Vilket inte är märkligt.

Idag berättade hon om sista veckan innan krigsslutet, (men det visste de inget om). Alla kvinnor packades ihop i järnvägsvagnar och männen i andra. De packades verkligen så tätt, att det var omöjligt att röra sig. Ingen mat, inget vatten, inga toaletter. ”Första dagen kissade jag på mig, sedan kom det inget mer, vi fick ju ingen vätska”. Många äldre orkade inte stå upp och vi kunde inte hjälpa dom. När vi kom till någon skogsdunge stannade vagnarna och SS-männen drog ut sjuka och döda upp till skogen. Vi trodde ju att vi skulle skjutas, vi hörde att de gjorde så med männen. En hel vecka kördes vi omkring, de visste inte vad de skulle göra med oss. För att vi skulle arkebuseras, så var de tvungna att underteckna ett papper. Ingen vågade göra det.

Så kom dagen då en SS-officer kom och berättade att vi skulle hämtas av svenska Röda Korset och köras till Sverige. ”Fick ni åka i de vita bussarna?” Trodde jag. Nej, de hade åkt tåg hela vägen till Helsingör, där de fick åka båt över till Hälsingborg.

Det var nog en skara utmärglade, törstiga och hungriga människor som kom i land.

”Vi hade tur”, säger Janina. Och själv ryser jag vid tanken på vad hon har utsatts för.

Idag har också Ingrid firats på sin 98-års dag. Den skarpaste bönan i stan. En dag sa hon, ”jag måste ta bussen till stan, min whiskey är slut”. Hennes bordsgranne förfasade sig lite över att hon tyckte att whiskey var gott, men ”jag tycker om att ta ett glas på kvällen”, sa Ingrid.

Därför köpte jag i veckan en liten flaska, som födelsedagspresent och överraskning. Vid åtta-tiden tänkte jag smyga bort och lägga den i hennes tidningsfack. (Trodde att hon gått till sängs). Vem står utanför hissen och talar i mobilen, om inte Ingrid, hon har varit bortbjuden och firat sin födelsedag. Lång, rak och stilig är hon, hjälper de som är yngre…ja hon är verkligen en förebild för oss alla.

Lev väl! Imorgon har vi en ny vecka att göra något viktigt av!

Om inst1

Lutheran Pastor. Peace work mostly in Middle East. Engaged in work with refugees
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.