Författararkiv: inst1

Minuterna innan jag vaknade, såg jag en liten blå blomma vid min sida. Så vacker!         Bara en blå liten blomma. När jag vaknade var den borta, men minnet av den bara jag med mig resten av … Fortsätt läsa →

Att komma ut till Pikpa, är som att komma ut till en Oas, om man jämför med de andra flyktinglägren på Lesbos. Man reser ca sju-åtta kilometer längs Medelhavets strand, svänger upp i en allé av höga tallar. Tar av … Fortsätt läsa →

Rätten samlas igen efter en kort paus. Då är det nio män kvar, som ska ställas inför domarskranket. Stämningen är dov. Jag vågar inte öppna min IPad, efter tillsägelsen att stänga den. Magen värker av all sorg, all vånda. De … Fortsätt läsa →

  Ikonen, med Kristus välsignande hand, är det första jag ser när vi kommer in i rättssalen. Den sitter på väggen bakom domarens plats. Vi är tidiga och sätter oss längst fram på åhörarplatserna. Längst ner till vänster är de … Fortsätt läsa →

…är sannerligen något vi har användning av. Teamet har sänt en förfrågan till Polismyndigheten om att få träffa några av de fångar, som kommer att dömas i en rättegång i morgon. Fängelset, där misstänkta flyktingsmugglare hålls instängda, ligger på ön … Fortsätt läsa →

Försöker få en inblick i teametsuppgifter. Pikba är den givna platsen, där vi volontärer tilldelas olika uppgifter. Ivars åker ut tidigt på morgonen för att hjälpa till med vattningen i trädgården. Samtidigt försöker han lära barnen i lägret, att man … Fortsätt läsa →

Anlänt till CPT-teamet igår kväll, 1 september. Ny lägenhet, nya teammedlemmar. Det tar lite tid att packa upp och att vänja sig. Sängen verkar vara byggd av lastpallar och bland det första jag hittade var en död kackerlacka nedanför min … Fortsätt läsa →

Jag vet inte om det ens är ett ord – ömsinthet. Men det är den känslan som följt mig hela vägen hem, när jag tänker på de människor som flyr. Minns förra lördagen, när vi kom till Pikba på morgonen … Fortsätt läsa →

…försöker blinka bort tårarna, vänder mig om, så att ingen ser. Så tittar jag på Tindra, ingen av oss säger nånting. Rösten bär inte. Ordlöst delar vi samma känslor. Det hände första gången i Molyvos, när vi mötte flyktingarna som … Fortsätt läsa →