”Du skall icke döma…”

 

Ikonen, med Kristus välsignande hand, är det första jag ser när vi kommer in i rättssalen. Den sitter på väggen bakom domarens plats. Vi är tidiga och sätter oss längst fram på åhörarplatserna. Längst ner till vänster är de femton anklagade flyktingsmugglarna placerade. Advokaterna har anlänt och fått akterna på respektive anklagad. Det är rörigt, med folk som springer av och an. Många poliser, de tittar lite misstänksamt på oss CPTare i våra röda tröjor. En man i ljusblå skjorta kommer fram till mig och undrar varför vi är där. Är det något särskilt fall vi är intresserade av?  Jag förklarar att vi är en människorättsorganisation, som vill se hur det går till i grekisk domstol. Vi vill gärna se hur det går för den afghanske flyktingen, som är minderårig.

Jag tittar bort mot de anklagade. Unga män, som suttit fängslade lång tid. Några av dem har tillbringat upp emot ett år, i fängelset i Chios. Nu har de förts till Mytilene för att dömas. Jag kan känna ångesten, rädslan och vanmakten. Vad ska hända med deras framtid? Oroliga anhöriga vandrar fram och tillbaka, söker deras blickar. Det är inte kriminella män jag ser. Det är människor, som bittert ångrar vad de gjort. Innerst inne är de människor, som du och jag.

Alla reser sig upp när domaren och hennes bisittare kommer in. Hur går hennes tankar? Många anklagelser har riktats från EU mot Grekland. De gör för lite. De är för svaga. De klarar inte av att kontrollera flyktingsituationen. Men hur kan man begära att ett land som Grekland ensamt ska klara av denna stora folkvandring?

Den förste mannen förs fram. Vid sin sida har han en tolk. Där är också en advokat, som håller hans akt i handen. Det är inte så mycket som vi förstår. Katerina, grekisk advokat, talar om vad som sägs. Vi har också med oss Daniella, sjuksköterska och volontär på Pikpa. Hon kan turkiska och förstår vad de anklagade säger. De är, med ett undantag, turkar. Efter knappt 20 minuter faller domen. 42 år!

Vi kippar efter andan. 42 år!

Så är det dags för den afghanske pojken, som Peggy fick besöka på polisstationen dagen innan. Han berättade för henne, hur han och hans familj flydde från Afghanistan. Hur de fick kontakt med en smugglare. Den unge mannen skulle, mot betalning, köra en båt med flyktingar till Lesbos, komma tillbaka och få hämta sin familj tillsammans med en ny last med flyktingar. Alla identitetshandlingar fick han lämna kvar hos familjen. Det gick inte som det var tänkt. Han greps när de kom till Lesbos första turen. Sedan dess har han inte fått någon kontakt med familjen, visste inte dras mobilnr eller var de fanns. Den enda som tjänade på affären, var smugglaren, som i säkerhet i Turkiet kunnat håva in en stor summa pengar. Advokaten var mycket engagerad, talade länge, med yviga gester. Det hjälpte föga. Domen föll. 44 år!

Två män fördes sedan in. Vad som sades vet vi inte. Kanske greps de med vapen. Domen blev 100 respektive 102 år!!

I handfängsel fördes de dömda ut och det blev en stunds paus. Jag förde anteckningar i min IPad, vilket en av polismännen fick se. Nu ville han se om jag spelat in någon video, vilket jag inte gjort. Då ville han se mina bilder. Jag hade tagit en enda bild. Den på Kristus ikonen, som jag tog när vi kom in. Han befallde mig att radera bort bilden och att stänga igen min IPad!

Vad han inte visste var, att jag sedan kunde återskapa den raderade bilden.

Fortsättning följer…

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Flexibilitet

…är sannerligen något vi har användning av.

Teamet har sänt en förfrågan till Polismyndigheten om att få träffa några av de fångar, som kommer att dömas i en rättegång i morgon. Fängelset, där misstänkta flyktingsmugglare hålls instängda, ligger på ön Chios, så nu har ett antal fångar anlänt till Lesbos för morgonens rättegång. Vi vill försöka få en uppfattning om hur procedurerna går till, så idag lyckades Derek och Peggy, med hjälp av tolkar få träffa två av fångarna. Återkommer till det och imorgon kommer vi att vara med när deras fall kommer upp inför rätten.

På måndagar ska det vara ett möte på Pikpa kl 10, så Ivars, Lisa och jag tog bussen ut. Många av volontärerna är studenter, vilkas skola börjar i dagarna, så det blir tunnare och tunnare med medhjälpare i lägret. Coordinatorn dök aldrig upp. Vi var några få som skulle klara av dagens uppgifter. Ivars med Imelda, som har skola med barnen, flyttade ut lektionerna till trädgården. Där fick de hjälpa till med att plantera och fick ge varsin blomma, sina egna namn.

Till slut kom kocken, som idag visade sig vara en grekisk kvinna. Hon har ett annat halvtidsarbete och var lite jäktad när hon kom. Lisa och jag hade lovat hjälpa till med matlagningen. Vad ska lagas idag? Vad finns? Vi skalade en säck potatis, skivade och lade ut dem i stora långpannor, på det ströddes rikligt med Fetaost och så ytterligare ett lager skivad potatis. Salt, peppar och några liter mjölk hälldes på innan långpannorna sattes in i ugnen. Spenat, gurka och rödlök, fick bli dagens sallad.

De flyktingar, som kan laga sin egen mat, hämtar alla ingredienser, och det distribuerades av andra volontärer. Ett grannlaga arbete, då de ofta önskar speciella saker eller mera av något. Maten, som vi lagade var för alla volontärer och för de som inte kan laga själva. Barnen tycker alltid om att vara med oss, och som alla andra barn, så älskar de pasta och nudlar. Vi var ca 40 till maten idag och det var mycket gott. Bussen for förbi mig, när jag skulle hem. Så jag började gå…det blev nog halvvägs, ca 3-4 km, innan jag lyckades haffa en annan buss. Ångrade att jag inte hade baddräkten med mig. Allt var blött av svett när jag kom till vår lägenhet.

Efter dusch och fötterna i högläge, känns det bra igen.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Volontär

Försöker få en inblick i teametsuppgifter. Pikba är den givna platsen, där vi volontärer tilldelas olika uppgifter. Ivars åker ut tidigt på morgonen för att hjälpa till med vattningen i trädgården. Samtidigt försöker han lära barnen i lägret, att man väntar med, att plocka gurkor mm, tills de är mogna. Vi är också på Pikba för att hjälpa till med städning, matdistribution och matlagning mm.

Peggy och jag skulle leta upp ett annat center för flyktingar, Mosaik Support Center.  Vi  hittade platsen, där det är olika slags språkundervisning, man tillverkar olika saker av papper och av livvästar, tillvaratagna längs stränderna på Lesbos. Vi pratade med Aster, flykting från Eritrea, som varit på Lesbos i fem månader. Hon är registrerad och väntar på sitt första möte med migrationsmyndigheten, för att söka asyl. Hon fanns med i en grupp, som tillverkade saker i papiermache’ och målades. Vi fick inte veta var man kunde köpa något som tillverkades, men hoppas kunna ta med något hem.

På eftermiddagen tog vi buss till Pikba, för engelsklektioner, som leddes av Peggy.

image

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mytilene 2016

Anlänt till CPT-teamet igår kväll, 1 september.

Ny lägenhet, nya teammedlemmar. Det tar lite tid att packa upp och att vänja sig. Sängen verkar vara byggd av lastpallar och bland det första jag hittade var en död kackerlacka nedanför min säng. Bar den till soptunnan idag, vilket Peggy var tacksam för. Ny mobil, svår att hantera så här i början.

Ivars for tidigt till Pikba, för att hjälpa till i trädgården. Darek o Lisa lite senare. Peggy o jag ska ta oss in mot centrum, innan vi åker ut till Pikba för lektioner i engelska.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vårvinter 2016

Efter nära fem månaders bortovaro och arbete i Stora Tuna o Torsångs församlingar, är jag nu hemma igen i mitt lilla hus i nordöstra Småland.

Packa, packa upp, packa, packa upp…verkar vara min arvedel.

Många erfarenheter rikare. Jag har varit inkvarterad på vandrarhemmet i Tjärna Ängar i Borlänge. I ett rum på ca 4 x 4 meter, med delad tillgång på kokvrå, dusch och toalett, gäller det att vara flexibel och kunna leva ”compact living”. Det går. Området påstås vara oroligt, med många invandrare. Jag har uppskattat deras närvaro, det har känts internationellt och jag har haft stor glädje av de färggranna kvinnorna. Önskade många gånger att jag haft kameran redo. Och har aldrig varit rädd. Busiga smågrabbar finns ju överallt, inte bara där det är invandrartätt. Det hände bara en enda incident, och det gör det ju överallt annars också.

Jag tycker om människor. Ibland tänker jag, åh, vad jag tycker om mötet med människor. Alla olika sorters människor. Vi är så olika, så tråkigt det skulle vara om alla vore likadana! Och innerst inne är vi alla lika, härstammande från Afrika någonstans. På evakueringsboendet, där jag var volontär på fritiden, mötte jag också fina nysvenskar, som kunde hjälpa till med språk på farsi, dari, tigrini och arabiska. Vilken oerhörd hjälp! Tänk om våra ledare ville förstå vilket lyft det är för vårt glesbebyggda land att få berikas av folk från andra delar av världen! Ska hela vårt land leva, så behövs de varenda en, som flyr undan krig och bedrövelse.

Nu är jag glad att vara tillbaka i mitt egna hem. Vilken ynnest, att ha ett eget hem! Tänker på Ranja från Damaskus, som snart ska föda sitt första barn. Hon har funnit en fristad på Asylboendet med sin man. De bor i ett litet, litet rum med tvåvåningssäng, två stolar och ett skrivbord. Hur ska de få rum med en barnsäng? Jodå, de har planerat hur det ska bli och det blir mer än vad jag kallar ”compact living”. Respekt!

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ömsinthet.

Jag vet inte om det ens är ett ord – ömsinthet. Men det är den känslan som följt mig hela vägen hem, när jag tänker på de människor som flyr. Minns förra lördagen, när vi kom till Pikba på morgonen för att hjälpa till. En båt hade förlist nere vid stranden och ett barn hade drunknat. Så sorgligt! Igen och igen.

En stor långtradare anlände med hjälpsändningar. Fullt överallt, men lastbilen måste tömmas. Vi bildade kedja, kartong efter kartong efter kartong. Väldigt många innehöll skor, men det tar tid att gå igenom varje låda för sig. Skicka inga fler kläder! Vädjan från Pikba.

Eftersom Lisa hyrt bil kunde vi hjälpa till med att transportera varor till matutdelningen, men först fick vi en packe med kläder och skor, som skulle lämnas på sjukhuset där föräldrarna till den omkomna flickan fanns. Dov stämning innanför sjukhusets väggar. Pappan satt i väntrummet, som förstenad – eller mera som om all energi, all kraft runnit ner i golvet. Inga ord, en hand på hans axel. Bara så hemskt. I en sjukhussäng låg fru och dotter nerbäddade. Bilderna finns etsade fast i mitt minne.

Efter matutdelningen, 500 portioner makaroner i tomatsås, for vi tillbaka till Pikba. Jag kunde bara le, när jag fick se att barnen lyckats göra hål i en kartong med Barbiedockor. Hur kunde de hitta så rätt? Barn är barn, var än de finns… Vi flyttade kartong, på kartong, på kartong…

Söndag 20/9, min sista dag i teamet, fyllde vi bilarna med vatten, kex, blöjor och hygienartiklar, for norrut på östsidan av ön, upp mot Molyvos, där de flesta gummibåtarna kommer i land. Stannade till där ”Vi gör vad vi kan” hade en samlingsplats för flyktingar. De hade ordnat med bussar, som kunde köra flyktingarna till Mytilene så att de slapp åtminstone två dagars vandring. Vi fick också veta att ytterligare en båt hade förlist, 26 människor saknades. Kvällen var sen innan vi kom hem till teamet. En kort debriefing. Överlämning av nyckel och SIM-kort. Kramar. Lisa och Kaur följde mig upp till Nikos, där jag hade sovplats de sista två nätterna.

Min tanke var att gå till en strand och ta ett bad på min sista dag på Lesbos. Vem vill bada när man vet att det finns så många drunknade människor i havet? Istället blev det en espresso och en stor glass nere vid hamnen. Kunde inte heller låta bli att gå till hamnområdet och se hur det var. Mängder med tält och flyktingar! Som vanligt. Den enda hjälporganisationen på plats var Läkare utan gränser, MSF. De har gjort ett ovärderligt arbete överallt på ön. Fick också syn på Runbir, Kaur och Lisa, från mitt team, CPT. Vemod och ömsinthet. Bilden nedan är från Pikba och Fadi o Hebas grönsaksland. Måtte livet fara väl fram med dem!

image

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Sväljer några gånger…

…försöker blinka bort tårarna, vänder mig om, så att ingen ser. Så tittar jag på Tindra, ingen av oss säger nånting. Rösten bär inte. Ordlöst delar vi samma känslor.

Det hände första gången i Molyvos, när vi mötte flyktingarna som kommit i båt över havet. Vi lyssnade till deras berättelser, plåstrade om skavsår och försökte få dem att sätta sig familjevis i en enda lång rad längs vägen mot Mytilene. Volontärer, i små organisationer, hade ordnat bussar, som skulle ta människorna till flyktinglägren, där de kunde registrera sig. Doha, dataingenjör från Syrien, berättade om den fruktansvärda resan i den vattenfyllda båten. Nio gånger hade hon varit i England och hälsat på sin syster. Nu, sedan kriget, fick hon inte längre visum för att resa dit. Vi lyssnade till många berättelser innan ”vår” buss kom. Det kändes inte riktigt ok att resa därifrån i en halvtom buss, medan så många fick vänta i stekande sol. På stränderna låg semestrande turister och stekte sig i solen, när Annika kom med dagens replik: ”Att ligga och sola sig i en solstol på stranden, vad är det för sysselsättning?”

Samma kväll, onsdag, var vi på ett möte med kommunen, UNHCR med flera organisationer. Vi fick veta att det kommit 67 båtar till Lesbos. På Moria flyktingläger hade det utbrutit kaos. Man har plats för 700 människor – det hade kommit 1.600.  De som hamnat utanför, försökte då bryta sig in i lägret, så polisstyrkor tillkallades för att skingra flyktingarna, vilket man gjorde med tårgas. Kommunens representant försökte förklara varför inte allt fungerade på ett önskvärt sätt. Ekonomin, alla känner vi till vilken ekonomiskt pressad situation grekerna lever under. Nyvalet, nu på söndag. Alla tillgängliga polisinsatser behövdes i Aten.

Idag är det fredag. Parkerna, som polis och väktare försöker hålla rena från flyktingar, börjar på nytt fyllas. Människor sover på marken och på parkbänkar. I hamnen, där man tvingade folk att ta ner sina tält, var nu tälten tillbaka. Till vår stora förvåning och glädje fanns det idag toaletter i hamnen. Borgmästaren har länge försökt förmå den som äger hamnområdet, att få sätta upp toaletter, men fått kalla handen. Nu har den lokala befolkningen klagat på stanken från hamnen, så äntligen! Det har verkligen varit en humanitär katastrof alltför länge. Nu verkar det också som om flera färjor kommer att transportera flyktingar till Aten.

Annika och jag gick till hamnen vid niotiden, mest för att dela ut information om vart man kan vända sig, när man kommer till Aten. Tindra, journalist, som jobbat på dt i sommar ville göra en intervju med mig. Så när 10-färjan avgick, stod vi där på nytt och svalde, blinkande bort tårarna. Det är en mycket märklig känsla. En känsla av lättnad. Nu är de på väg igen.Vi vet ju att det inte är någon turistresan de är ute på. Så många svårigheter som de tvingas gå igenom. Med Dohas ord ringande: ”We just want to live”. (Vi vill bara leva.)

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar