Sväljer några gånger…

…försöker blinka bort tårarna, vänder mig om, så att ingen ser. Så tittar jag på Tindra, ingen av oss säger nånting. Rösten bär inte. Ordlöst delar vi samma känslor.

Det hände första gången i Molyvos, när vi mötte flyktingarna som kommit i båt över havet. Vi lyssnade till deras berättelser, plåstrade om skavsår och försökte få dem att sätta sig familjevis i en enda lång rad längs vägen mot Mytilene. Volontärer, i små organisationer, hade ordnat bussar, som skulle ta människorna till flyktinglägren, där de kunde registrera sig. Doha, dataingenjör från Syrien, berättade om den fruktansvärda resan i den vattenfyllda båten. Nio gånger hade hon varit i England och hälsat på sin syster. Nu, sedan kriget, fick hon inte längre visum för att resa dit. Vi lyssnade till många berättelser innan ”vår” buss kom. Det kändes inte riktigt ok att resa därifrån i en halvtom buss, medan så många fick vänta i stekande sol. På stränderna låg semestrande turister och stekte sig i solen, när Annika kom med dagens replik: ”Att ligga och sola sig i en solstol på stranden, vad är det för sysselsättning?”

Samma kväll, onsdag, var vi på ett möte med kommunen, UNHCR med flera organisationer. Vi fick veta att det kommit 67 båtar till Lesbos. På Moria flyktingläger hade det utbrutit kaos. Man har plats för 700 människor – det hade kommit 1.600.  De som hamnat utanför, försökte då bryta sig in i lägret, så polisstyrkor tillkallades för att skingra flyktingarna, vilket man gjorde med tårgas. Kommunens representant försökte förklara varför inte allt fungerade på ett önskvärt sätt. Ekonomin, alla känner vi till vilken ekonomiskt pressad situation grekerna lever under. Nyvalet, nu på söndag. Alla tillgängliga polisinsatser behövdes i Aten.

Idag är det fredag. Parkerna, som polis och väktare försöker hålla rena från flyktingar, börjar på nytt fyllas. Människor sover på marken och på parkbänkar. I hamnen, där man tvingade folk att ta ner sina tält, var nu tälten tillbaka. Till vår stora förvåning och glädje fanns det idag toaletter i hamnen. Borgmästaren har länge försökt förmå den som äger hamnområdet, att få sätta upp toaletter, men fått kalla handen. Nu har den lokala befolkningen klagat på stanken från hamnen, så äntligen! Det har verkligen varit en humanitär katastrof alltför länge. Nu verkar det också som om flera färjor kommer att transportera flyktingar till Aten.

Annika och jag gick till hamnen vid niotiden, mest för att dela ut information om vart man kan vända sig, när man kommer till Aten. Tindra, journalist, som jobbat på dt i sommar ville göra en intervju med mig. Så när 10-färjan avgick, stod vi där på nytt och svalde, blinkande bort tårarna. Det är en mycket märklig känsla. En känsla av lättnad. Nu är de på väg igen.Vi vet ju att det inte är någon turistresan de är ute på. Så många svårigheter som de tvingas gå igenom. Med Dohas ord ringande: ”We just want to live”. (Vi vill bara leva.)

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Så många möten – så många öden.

…och så många fötter. Så många skor. En del hasar sig fram på badtofflor, andra på skor, där spåren av lång vandring är synliga. Trasiga skor, smutsiga skor. Hälar med stora blåsor. Trötta fötter. Men fötter, som har ett mål. ”Det är vandringen, som är mödan värd.” Hoppas verkligen att det blir så!

Jag försöker vara varsam med kameran. Vill inte dokumentera människors utsatthet för närgånget i bild. Det är det så många andra som gör. Det är människorna som jag bär med mig. De skrikande poliserna vill jag helst slippa, men de finns här också. Som de två i polisbilen idag, ”for the last time, no more tents here!” Inte vet jag hur länge tälten fick stå kvar, gruppen i det närmaste tältet verkade inte ta notis om arga poliser. De hade biljetter till Kavala. När jag sa att det var omöjligt, så visade de sina biljetter triumfatoriskt och vi skrattade hjärtligt tillsammans. Kvinnorna med barnen på cementplattorna fanns också kvar i väntan på färja.

Ett annat par skrattade inte. Två dagar utan WC, då kan man hålla sig för skratt. Det är inte mänskligt att folk på flykt, tvingas avstå från all värdighet och utstå det mest förödmjukande. Men så är det för skarorna som är på flykt.

På torsdagsmorgonen var alla tält, alla flyktingar borta. Nej, de var inte borta, de fanns på bakgatorna och i buskagen. Förhoppningsfullt får de börja sin fortsatta resa så snart som möjligt. Samtidigt kommer det varje dag flera tusen människor över havet – och de har lång väg kvar. När jag ser hur de behandlas, på vägen upp igenom Europa, vill jag bara gråta. Och hoppas att det inte är någon som jag känner igen, som visas på bilderna.

De första veckornas totala kaos, har lugnat ner sig. De stora hjälporganisationerna syns nu till. Vi saknade dem förtvivlat när allt var som värst. Journalisterna och intervjuerna. Allt tar sin tid.   Tur att de inte var så intensiva när allting var som värst. I går följde vi med journalist och fotograf från UNT till Kara Tepe och Pikba. De skriver bl a en digital dagbok, som man kan följa på deras sida. Intressant att följa dem. Glöm inte heller Agenda i morgon kväll. Det blir spännande att se vad Eva Elmsäter har sett.

Vi började vår dag med SKRs bön för människor på flykt och hoppas att den får följa med i morgondagens alla gudstjänster. Var rädda om er där ute! Pax et Bonum.

Publicerat i CPT, Flyktingar, Fred, hjälparbete, Kyrka, Lesbos, Svenska kyrkan | Lämna en kommentar

En annorlunda dag.

Efter den lyckade satsningen, att ordna registreringarna så snabbt så redan 20.000 personer var fria att köpa biljett till Färjan från Lesbos, bestämde vi oss, Annika och jag, att bege oss till Moria flyktingläger, för att se hur det såg ut där. Vi tog en taxi och till vår stora förvåning, fick vi veta att inte en enda flykting var kvar. Vi såg en del kvarlämnade rester på utsidan. Ett par väl ingångna skor, trasiga solskydd. Någon hade varit där och lämnat. Vi beslöt att vandra upp till den lilla vackra byn för att ta bussen till Mytilene därifrån. Varje halvtimma skulle det passera en buss. Vad vi inte visste, var att alla bussar inte gick åt vårt håll. Det hann bli flera halvtimmar innan vi äntligen kom på rätt buss.

Byn Moria är fantastiskt vacker. Små hus i alla tänkbara pastellfärger, nästan som i en saga. Utanför kaféet satt några män med sitt kaffe eller öl, dryftade och löste förmodligen världsproblemen, medan deras fruar städade och lagade mat. Busshållplatsen ligger mittemot en stor kyrka. Besökare mötte kedjor och hänglås, redan vid grindarna. Lite synd, tyckte jag. Samtidigt passade jag på att ta en del bilder, främst på vackra blommor, det har inte varit någon tid för det, sedan jag kom till ön.

Tillbaka till Mytilene och verkligheten, såg vi att tälten och flyktingarna fanns kvar. Vid en tur ner till hamnen, för att dela ut våra informationslappar, pratade vi en del med de som väntade på att åka iväg eller stod i kö för att köpa biljett. Vakterna höll ordning på kösystemet, lite väl bryskt tyckte vi. En man med barn hade inte köpt biljett till sin femåring och fick veta att barn över tre år betalar halva priset. En kvinna hade  irritationer på en hand, kunde ha varit soleksem, men jag hjälpte henne bort till bussen, där Läkare utan Gränser delade ut vatten och hjälpte de som var sjuka eller hade skavanker. Många vill prata, när de ser oss. Det finns så många frågor inför framtiden. Vi önskar dom all lycka på den långa väg de har kvar.

På väg hem, passerade vi den stora parken, där barn lekte i lekparken och frivilliga krafter lagade mat för att dela ut. Vi fick veta att det skulle bli en demonstration av Gyllene Gryning, som ville ha bort flyktingarna och deras barn från parken. Efter en liten rast hemma så återvände vi till parken. En yasidisk familj hade slagit sig ner vid en häck. Pappan var bekymrad över att hans pengar inte räckte till att betala färjebiljetterna. Efter den långa väntan innan de kunnat registrera sig hade det tärt på reskassan. Flera andra hade heller inte kunnat köpa biljetter. Pengarna var slut. Jag träffade SVTs Eva Elmsäter, som intervjuat Efi, den verkliga eldsjälen bland frivilligarbetarna. Eva berättade att de skulle göra ett reportage för kommande söndags Agenda. 21.15, skulle jag vilja se.

På väg hem i natten, var tälten kvar i parkerna. Många familjer sov direkt på marken, under den klara himlen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nej, nej, nej, det är inte bättre!

Vid middagstid drog jag mig upp till idrottsplatsen för registrering.

Innan hade jag intervjuats av Radio Östergötland. Efter det kom en mängd förfrågningar om intervjuer, rapporter osv.

Jag blev genast inplockad i tältet för att dela ut matportioner tillsammans med Röda Korset.       500 portioner anländer åt gången. De har en rykande åtgång. Några öppnade kartongen med spagetti och köttfärssås och började äta direkt. Utsvultna!

Så ville NT24 och Corren ha en intervju. Efter många om och men kom vi i kontakt. Jag skulle sända en film, men misslyckades ganska kapitalt. Blandade ihop journalisterna Hanna och Hanna. Det blir kanske bra till slut. Så blev jag involverad i SVT Debatt. Vet faktiskt inte vad det blev av det.

Efter 18, var Annika och jag  klara för att gå neråt hamnen.

Sorry,  sorry, sorry, for all of us that think that everything is solved. It is not!                               The Parks is full of refugees and the harbour as well.

Hela Mytilene är fullt av tält och flyktingar. Vad hände r i morgon?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Äntligen händer något…

Mina fotsulor är alldeles ömma. Det blev en lång dag.

Vi hörde på morgonen, att det var ett mycket spänt läge över hela området. Jag följde Ronbir ut vid tiotiden och vi blev snart varse en stor folksamling. Det var flyktingar som blockerade ett litet torg där fyra gator korsades. Stämningen var ganska hotfull. Poliser hade barrikaderat sig på den ena gatan och flyktingar på de övriga. De satt eller låg, som en protest för att inget händer med registreringarna, så att de kan lämna ön. Några små incidenter inträffade, som löstes upp med medling och förhandlingar.

En general skulle komma till polishuset och det skulle bli ett möte där med alla hjälporganisationer samt några representanter från syrierna, bl a Naher och Muhammed, som så gärna ville ta selfies. Mötet började nog inte förrän vid 14-tiden och då tog general Rula till orda. ”Det är en exceptionellt farlig situation här på ön med 20.000 flyktingar som finns överallt. Nu måste vi göra en kraftansträngning. Det kommer tre stora skepp, som ska ta 7.000 syrier från ön. Vi ska ordna registrering på ett Stadium på ett snabbt och enkelt sätt.”

Kl 16 var vi kallade tillbaka för att få mer information. Då fick vi veta vilken plats vi skulle vara på och att bussar skulle ta syrierna dit. Kl 18 började de första komma till de tio platser för registrering och flyktingar anlände i en aldrig sinande ström. ”Om vi så ska jobba hela natten, så måste vi klara av detta”, var generalens ord. Eftersom poliserna varit synnerligen våldsamma, så var de ikväll inte uniformsklädda och registreringarna flöt på ganska bra, men väldigt många fyllde vägen upp till idrottsplatsen, när Annika och jag blev avlösta av Ronbir och vandrade hemåt.

Glädjen och tacksamheten hos flyktingarna bär vi med oss. I morgon är en annan dag och flera väntar på vår assistans.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Fortsättning på Lesbos…

Internet fungerar sisådär här i vårt hus. Vilket gjorde att bara början på mitt inlägg kom med.

Dagen började i hamnen. Ingen information, bara en massa rykten. Till slut fick vi veta att alla från Syrien skulle registrera sig i lägret Kara Tepe. En ung kvinna, Rana, stod där ensam och rädd. Föräldrarna hade redan tagit sig till Aten, nu var hon ensam kvar. Jag följde med henne i en taxi till lägret och kön för registrering. Tyvärr var det flera hundra före henne och registreringen hade inte startat. Blir en extra bön för henne ikväll.

Tillbaka till hamnen. Skaffade en ny taxi till två mödrar, som hade sjuka barn. Vi for till Pikba, lägret som drivs av frivilliga ”All of Villages Together”. Där finns läkare, sköterskor, mat och omsorg. Önskar att alla lägren vore som Pikba. Tyvärr är platserna starkt begränsade. Här kom jag med två vuxna och sex små barn, det ene pojken skrek oavbrutet hela vägen ner till lägret. Man trollade fram plats i ena halvan av ett tält. Sedan hjälpte jag till med matdistribution. Kyckling och lever. Familjerna får kokkärl, som de fyller med så stor kvantitet som varje familj behöver. Sedan får de tillaga maten själva.

Missade halv tre bussen. Ny taxiresa hemåt och hann få i mig lite mat.

Genomsvettig tog jag en dusch, samt städade köket, innan Annika och jag på nytt begav oss till hamnen. Tält och flyktingar överallt i stan och samma kaos i hamnen. Till vår glädje såg vi att några flyktingar kunde äntra färjan som skulle gå lite senare. Samtidigt saknades all information. Så snart vi stannade till för att försöka besvara frågor, så flockades genast en mängd frågande runt oss. Vi hade ju inga svar. En pappa kom fram och sköt sina båda döttrar mot mig, ”Ta dem, de är hungriga. Mina pengar är slut och jag har ingenting att ge dem.” Det gör ont i hjärtat när man inte har någon hjälp att ge. Tidigare på dagen, kom en ung man fram och höll ett vasst föremål mot sin hals, ”I will kill myself, if you dont help me”. Så svårt! Och omöjligt! Till slut började det röra på sig vid registreringen. Alla inventarier bars ut till en buss. En polis ropade och frågade om jag kunde hjälpa till. Javisst! ”Tala då om för alla här att folk från Syrien ska registrera sig vid Kara Tepe och alla andra ska ge sig iväg till Moria Camp och registrera sig där.” Det blev ganska sent och vi blev stoppade många gånger för att berätta vad polismannen sagt. Ingen annan information. De får ge sig iväg till fots för att kanske bli registrerade imorgon eller någon annan dag.

Vi kände oss ganska ensamma där ute i hamnen. Var är de stora hjälporganisationerna?

Var är Röda Korset? Var är Rädda Barnen? Var är UNHCR?

Hjälp måste komma fort! Grekland ska inte behöva klara den här situationen själva, det är helt omöjligt! Ska barn behöva svälta i Europa?

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Lesbos, September 2015

Fåglarna sjunger samma visa som de gör i Taize. Laudate, laudate, laudate – sjung lovsång… Annars sjungs här inga lovsånger just.

Den vackra, grekiska ön Lesbos, som är belägen så nära Turkiet, är bland flera andra, första anhalten för de människor som flyr för sina liv undan kriget i Syrien och fortsatt förtryck i Irak, Afganistan, Sudan och Somalia. För närvarande kommer mellan 3-4000 flyktingar varje vecka. Här i Mytilene är hela staden förändrad. Människor och tält överallt. Tyvärr fungerar inte administrationen. Man måste vara registrerad som flykting, för att kunna fortsätta sin resa in i Europa. När flera tusen köar för att kunna registrera sig uppstår frustration, hopplöshet och ilska. Vakter och poliser är mycket hårdhänta, när de försöker bringa ordning i kaoset, med sina batonger. Många vill att vi fotograferar de blåmärken de tillfogats.

Hela veckan, som jag har varit här, har varit lindrigt sagt kaotisk.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar