Så många möten – så många öden.

…och så många fötter. Så många skor. En del hasar sig fram på badtofflor, andra på skor, där spåren av lång vandring är synliga. Trasiga skor, smutsiga skor. Hälar med stora blåsor. Trötta fötter. Men fötter, som har ett mål. ”Det är vandringen, som är mödan värd.” Hoppas verkligen att det blir så!

Jag försöker vara varsam med kameran. Vill inte dokumentera människors utsatthet för närgånget i bild. Det är det så många andra som gör. Det är människorna som jag bär med mig. De skrikande poliserna vill jag helst slippa, men de finns här också. Som de två i polisbilen idag, ”for the last time, no more tents here!” Inte vet jag hur länge tälten fick stå kvar, gruppen i det närmaste tältet verkade inte ta notis om arga poliser. De hade biljetter till Kavala. När jag sa att det var omöjligt, så visade de sina biljetter triumfatoriskt och vi skrattade hjärtligt tillsammans. Kvinnorna med barnen på cementplattorna fanns också kvar i väntan på färja.

Ett annat par skrattade inte. Två dagar utan WC, då kan man hålla sig för skratt. Det är inte mänskligt att folk på flykt, tvingas avstå från all värdighet och utstå det mest förödmjukande. Men så är det för skarorna som är på flykt.

På torsdagsmorgonen var alla tält, alla flyktingar borta. Nej, de var inte borta, de fanns på bakgatorna och i buskagen. Förhoppningsfullt får de börja sin fortsatta resa så snart som möjligt. Samtidigt kommer det varje dag flera tusen människor över havet – och de har lång väg kvar. När jag ser hur de behandlas, på vägen upp igenom Europa, vill jag bara gråta. Och hoppas att det inte är någon som jag känner igen, som visas på bilderna.

De första veckornas totala kaos, har lugnat ner sig. De stora hjälporganisationerna syns nu till. Vi saknade dem förtvivlat när allt var som värst. Journalisterna och intervjuerna. Allt tar sin tid.   Tur att de inte var så intensiva när allting var som värst. I går följde vi med journalist och fotograf från UNT till Kara Tepe och Pikba. De skriver bl a en digital dagbok, som man kan följa på deras sida. Intressant att följa dem. Glöm inte heller Agenda i morgon kväll. Det blir spännande att se vad Eva Elmsäter har sett.

Vi började vår dag med SKRs bön för människor på flykt och hoppas att den får följa med i morgondagens alla gudstjänster. Var rädda om er där ute! Pax et Bonum.

Publicerat i CPT, Flyktingar, Fred, hjälparbete, Kyrka, Lesbos, Svenska kyrkan | Lämna en kommentar

En annorlunda dag.

Efter den lyckade satsningen, att ordna registreringarna så snabbt så redan 20.000 personer var fria att köpa biljett till Färjan från Lesbos, bestämde vi oss, Annika och jag, att bege oss till Moria flyktingläger, för att se hur det såg ut där. Vi tog en taxi och till vår stora förvåning, fick vi veta att inte en enda flykting var kvar. Vi såg en del kvarlämnade rester på utsidan. Ett par väl ingångna skor, trasiga solskydd. Någon hade varit där och lämnat. Vi beslöt att vandra upp till den lilla vackra byn för att ta bussen till Mytilene därifrån. Varje halvtimma skulle det passera en buss. Vad vi inte visste, var att alla bussar inte gick åt vårt håll. Det hann bli flera halvtimmar innan vi äntligen kom på rätt buss.

Byn Moria är fantastiskt vacker. Små hus i alla tänkbara pastellfärger, nästan som i en saga. Utanför kaféet satt några män med sitt kaffe eller öl, dryftade och löste förmodligen världsproblemen, medan deras fruar städade och lagade mat. Busshållplatsen ligger mittemot en stor kyrka. Besökare mötte kedjor och hänglås, redan vid grindarna. Lite synd, tyckte jag. Samtidigt passade jag på att ta en del bilder, främst på vackra blommor, det har inte varit någon tid för det, sedan jag kom till ön.

Tillbaka till Mytilene och verkligheten, såg vi att tälten och flyktingarna fanns kvar. Vid en tur ner till hamnen, för att dela ut våra informationslappar, pratade vi en del med de som väntade på att åka iväg eller stod i kö för att köpa biljett. Vakterna höll ordning på kösystemet, lite väl bryskt tyckte vi. En man med barn hade inte köpt biljett till sin femåring och fick veta att barn över tre år betalar halva priset. En kvinna hade  irritationer på en hand, kunde ha varit soleksem, men jag hjälpte henne bort till bussen, där Läkare utan Gränser delade ut vatten och hjälpte de som var sjuka eller hade skavanker. Många vill prata, när de ser oss. Det finns så många frågor inför framtiden. Vi önskar dom all lycka på den långa väg de har kvar.

På väg hem, passerade vi den stora parken, där barn lekte i lekparken och frivilliga krafter lagade mat för att dela ut. Vi fick veta att det skulle bli en demonstration av Gyllene Gryning, som ville ha bort flyktingarna och deras barn från parken. Efter en liten rast hemma så återvände vi till parken. En yasidisk familj hade slagit sig ner vid en häck. Pappan var bekymrad över att hans pengar inte räckte till att betala färjebiljetterna. Efter den långa väntan innan de kunnat registrera sig hade det tärt på reskassan. Flera andra hade heller inte kunnat köpa biljetter. Pengarna var slut. Jag träffade SVTs Eva Elmsäter, som intervjuat Efi, den verkliga eldsjälen bland frivilligarbetarna. Eva berättade att de skulle göra ett reportage för kommande söndags Agenda. 21.15, skulle jag vilja se.

På väg hem i natten, var tälten kvar i parkerna. Många familjer sov direkt på marken, under den klara himlen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nej, nej, nej, det är inte bättre!

Vid middagstid drog jag mig upp till idrottsplatsen för registrering.

Innan hade jag intervjuats av Radio Östergötland. Efter det kom en mängd förfrågningar om intervjuer, rapporter osv.

Jag blev genast inplockad i tältet för att dela ut matportioner tillsammans med Röda Korset.       500 portioner anländer åt gången. De har en rykande åtgång. Några öppnade kartongen med spagetti och köttfärssås och började äta direkt. Utsvultna!

Så ville NT24 och Corren ha en intervju. Efter många om och men kom vi i kontakt. Jag skulle sända en film, men misslyckades ganska kapitalt. Blandade ihop journalisterna Hanna och Hanna. Det blir kanske bra till slut. Så blev jag involverad i SVT Debatt. Vet faktiskt inte vad det blev av det.

Efter 18, var Annika och jag  klara för att gå neråt hamnen.

Sorry,  sorry, sorry, for all of us that think that everything is solved. It is not!                               The Parks is full of refugees and the harbour as well.

Hela Mytilene är fullt av tält och flyktingar. Vad hände r i morgon?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Äntligen händer något…

Mina fotsulor är alldeles ömma. Det blev en lång dag.

Vi hörde på morgonen, att det var ett mycket spänt läge över hela området. Jag följde Ronbir ut vid tiotiden och vi blev snart varse en stor folksamling. Det var flyktingar som blockerade ett litet torg där fyra gator korsades. Stämningen var ganska hotfull. Poliser hade barrikaderat sig på den ena gatan och flyktingar på de övriga. De satt eller låg, som en protest för att inget händer med registreringarna, så att de kan lämna ön. Några små incidenter inträffade, som löstes upp med medling och förhandlingar.

En general skulle komma till polishuset och det skulle bli ett möte där med alla hjälporganisationer samt några representanter från syrierna, bl a Naher och Muhammed, som så gärna ville ta selfies. Mötet började nog inte förrän vid 14-tiden och då tog general Rula till orda. ”Det är en exceptionellt farlig situation här på ön med 20.000 flyktingar som finns överallt. Nu måste vi göra en kraftansträngning. Det kommer tre stora skepp, som ska ta 7.000 syrier från ön. Vi ska ordna registrering på ett Stadium på ett snabbt och enkelt sätt.”

Kl 16 var vi kallade tillbaka för att få mer information. Då fick vi veta vilken plats vi skulle vara på och att bussar skulle ta syrierna dit. Kl 18 började de första komma till de tio platser för registrering och flyktingar anlände i en aldrig sinande ström. ”Om vi så ska jobba hela natten, så måste vi klara av detta”, var generalens ord. Eftersom poliserna varit synnerligen våldsamma, så var de ikväll inte uniformsklädda och registreringarna flöt på ganska bra, men väldigt många fyllde vägen upp till idrottsplatsen, när Annika och jag blev avlösta av Ronbir och vandrade hemåt.

Glädjen och tacksamheten hos flyktingarna bär vi med oss. I morgon är en annan dag och flera väntar på vår assistans.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Fortsättning på Lesbos…

Internet fungerar sisådär här i vårt hus. Vilket gjorde att bara början på mitt inlägg kom med.

Dagen började i hamnen. Ingen information, bara en massa rykten. Till slut fick vi veta att alla från Syrien skulle registrera sig i lägret Kara Tepe. En ung kvinna, Rana, stod där ensam och rädd. Föräldrarna hade redan tagit sig till Aten, nu var hon ensam kvar. Jag följde med henne i en taxi till lägret och kön för registrering. Tyvärr var det flera hundra före henne och registreringen hade inte startat. Blir en extra bön för henne ikväll.

Tillbaka till hamnen. Skaffade en ny taxi till två mödrar, som hade sjuka barn. Vi for till Pikba, lägret som drivs av frivilliga ”All of Villages Together”. Där finns läkare, sköterskor, mat och omsorg. Önskar att alla lägren vore som Pikba. Tyvärr är platserna starkt begränsade. Här kom jag med två vuxna och sex små barn, det ene pojken skrek oavbrutet hela vägen ner till lägret. Man trollade fram plats i ena halvan av ett tält. Sedan hjälpte jag till med matdistribution. Kyckling och lever. Familjerna får kokkärl, som de fyller med så stor kvantitet som varje familj behöver. Sedan får de tillaga maten själva.

Missade halv tre bussen. Ny taxiresa hemåt och hann få i mig lite mat.

Genomsvettig tog jag en dusch, samt städade köket, innan Annika och jag på nytt begav oss till hamnen. Tält och flyktingar överallt i stan och samma kaos i hamnen. Till vår glädje såg vi att några flyktingar kunde äntra färjan som skulle gå lite senare. Samtidigt saknades all information. Så snart vi stannade till för att försöka besvara frågor, så flockades genast en mängd frågande runt oss. Vi hade ju inga svar. En pappa kom fram och sköt sina båda döttrar mot mig, ”Ta dem, de är hungriga. Mina pengar är slut och jag har ingenting att ge dem.” Det gör ont i hjärtat när man inte har någon hjälp att ge. Tidigare på dagen, kom en ung man fram och höll ett vasst föremål mot sin hals, ”I will kill myself, if you dont help me”. Så svårt! Och omöjligt! Till slut började det röra på sig vid registreringen. Alla inventarier bars ut till en buss. En polis ropade och frågade om jag kunde hjälpa till. Javisst! ”Tala då om för alla här att folk från Syrien ska registrera sig vid Kara Tepe och alla andra ska ge sig iväg till Moria Camp och registrera sig där.” Det blev ganska sent och vi blev stoppade många gånger för att berätta vad polismannen sagt. Ingen annan information. De får ge sig iväg till fots för att kanske bli registrerade imorgon eller någon annan dag.

Vi kände oss ganska ensamma där ute i hamnen. Var är de stora hjälporganisationerna?

Var är Röda Korset? Var är Rädda Barnen? Var är UNHCR?

Hjälp måste komma fort! Grekland ska inte behöva klara den här situationen själva, det är helt omöjligt! Ska barn behöva svälta i Europa?

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Lesbos, September 2015

Fåglarna sjunger samma visa som de gör i Taize. Laudate, laudate, laudate – sjung lovsång… Annars sjungs här inga lovsånger just.

Den vackra, grekiska ön Lesbos, som är belägen så nära Turkiet, är bland flera andra, första anhalten för de människor som flyr för sina liv undan kriget i Syrien och fortsatt förtryck i Irak, Afganistan, Sudan och Somalia. För närvarande kommer mellan 3-4000 flyktingar varje vecka. Här i Mytilene är hela staden förändrad. Människor och tält överallt. Tyvärr fungerar inte administrationen. Man måste vara registrerad som flykting, för att kunna fortsätta sin resa in i Europa. När flera tusen köar för att kunna registrera sig uppstår frustration, hopplöshet och ilska. Vakter och poliser är mycket hårdhänta, när de försöker bringa ordning i kaoset, med sina batonger. Många vill att vi fotograferar de blåmärken de tillfogats.

Hela veckan, som jag har varit här, har varit lindrigt sagt kaotisk.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om jag inte vore en äventyrare…

…så vore jag inte i Idre idag.

Innan jag lovade att ta ett tvåmånaders vikariat här uppe, så tänkte jag inte så länge. ”Klart att jag vill! Så spännande”. Sedan kom eftertanken. Det är ju så långt, 60 mil. Det är ju så kallt. Vem har inte hört köldrekorden från Särna. Tänk om inte bilen håller. Hade ju dåliga erfarenheter från Gagnef. Där blev jag av med min bil, utan egen förskyllan.

Nu är jag är, och bilen gick bra hela vägen. Lillstugan är jättefin och trots mer än -10 grader utanför fönstret, så känns det inte kallt. På söndagskvällen gick jag ner till kyrkan på gudstjänst. Jag hade kollat på vädret, som påstod att det var -5 grader. Jag tyckte det var jätteskönt ute, vilket jag sa när jag kom fram. Då sa kyrkvärden, ”jamen det är ju så kallt, -13”. Vad man kan lura sig själv! Tror man att det inte är kallt, ja då känns inte kylan!

Ann-Sofie hade förberett allt, ”krattat manegen”. Hon är en klok, erfaren och empatisk kyrkoherde. Hon har skrivit långa listor för mig att tänka på, allt var planerat. Ändå är det mesta alldeles nytt, speciellt geografin, med alla byar och avstånd. Vem? Var? Hur? Det finns så många frågor. Utan ett fantastiskt arbetslag, skulle jag nog ha myror i huvudet.

Det är spännande med allt det nya, roligt att möta nya människor, nya traditioner. Här sitter man inte fast i ”det har vi aldrig gjort förr”. I affären hittar man olika sorters renkorv och jag hajade till, när jag fick se björnkorv i kyldisken. Vet verkligen inte om jag vill äta björn.

I morgon väntar en ny dag, nya äventyr.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Nyårshälsningen

Gott Nytt År!                                                                                          Björnsholm 30/12 2014

Sent omsider kommer min Julhälsning! Har burit med mig julkort i ryggsäcken och de ligger fortfarande oskrivna. Istället kommer här en kort sammanfattning över året som har gått. Det får väl snarare bli en Nyårshälsning istället. Julkorten får jag skriva nästa år. Mitt julbrev skickades med snigelpost, nu lägger jag in det i min blogg.

Januari inleddes på en båtresa till Helsingfors tillsammans med syster Ewa. Sedan blev det arabiska för hela slanten. Nästan. Hade ju läst arabiska under hela hösten via Internet och Högskolan i Falun. Min första tentamen den 8e underkändes. Firar prästvigningens 20 år med Magnus och Åke i Kisa den 16e. Den 21e har jag en två timmars lektion i religion på Gamleby folkhögskola, som handlar om Palestina. Följer med Fårbobuss den 27e på en resa till Åbo. Den 29e var det omtenta och jag fick godkänt på hela kursen 15 p. Daglig syssla var att skotta snö och elda i kaminen.

Under februari försöker jag hinna med allting som jag inte hunnit på flera månader. Spelar bridge några torsdagar, motionsdans på  tisdagar. Kusin Ulf begravs den 14e. Sorg. Till Stiftsgården, som återbrukspräst den 24e, för en vecka.

Den 3e mars återvänder jag från Rättvik. Våren är tidig, ser första gula krokusen den 4e. Njuter av vår och värme. 17e mars flyger jag till Newark och möts av Jean och Shirley, som kör mig till sitt hus och systrarna på Maryknoll. En fantastisk kommunitet med ca 200 systrar. Vilken erfarenhet där finns. Den 19e kör de mig till Stony Point, där CPT kommer att ha det årliga styrelsemötet under fem dagar. Landar efter den långa hemresan på Linköpings flygplats den 25e. +8 grader i huset. Eldar överallt. Pernilla och Thomas kommer hem några dagar i slutet av månaden och jag får hjälp med skorsten och takpannor. Så roligt att ha dem här!

I april händer inte så mycket, innan vi reser till Jerusalem den 12e. Roger, Helén, Ewa och jag landar på Ben Gurion tidigt den 13e, (Rogers födelsedag). Vi firar Påsk i och omkring det Heliga Landet. Fantastiska dagar, och vi är hemma på kvällen den 21e. Valborgsmässoafton håller jag vårtal i Överum. Har valts till ordförande i Hembygdsföreningen. (Det var bara mitt namn som behövdes, vilket senare visade sig vara fel, därför avsade jag mig uppdraget under sommaren.)

Återbruksprästerna träffas på Stiftsgården i Rättvik den 22e maj. Jag stannar till i Gagnef på hemresan för dop/ vigselsamtal. Börjar vikariera som kyrkoherde i Gagnef 31 maj.  Juni, juli och augusti vikarierar jag i Gagnef. Mycket arbete. 5 skolavslutningar, 11 dop, 6 vigslar och 6 begravningar, förutom alla gudstjänster. Men jag har trivts! Min bil släpptes av bilbärgaren in i ett träd i början av juni. Inte bra, men jag fick låna Pernillas bil. I augusti fick jag några lediga dagar och kunde samla några släktingar på en kräftskiva.

11 september reser jag till Jerusalem och några dagar senare börjar jag en månads fredsarbete med CPT i Hebron. Avskyr tårgas och hur palestinierna behandlas av bosättare och israelisk militär. Varje morgon skjuter soldaterna tårgas och ljudgranater mot skolbarnen. Det svider! Pernilla möter vid Arlanda Express och vi tar pendeln till Nynäshamn den 16 oktober. Kör hem den 17e.

25e oktober åker jag med Ewa till Turkiet och Kappadokien. Jag kraschar min IPad, när jag faller huvudstupa i mörkret, tur att jag inte bröt något. Nästa morgon flyger vi varmluftsballong – en sällsam upplevelse. Helt nöjda med resan! Hemma igen 1/11.            I november upptäcker jag att jag blivit utsatt för kontokortsbedrägeri. Någon har skimmat mitt kort. Fixar hos banken. Vet inte hur eller var det har hänt. Finns många sätt.

22 november åker jag upp till Thomas och Pernillas nya hus, de flyttar in nästa dag, men först åker vi till Cirkus och ser ”Livet är en schlager”. Tänk att jag inte kände igen Peter Jöback! God mat och fin föreställning.  Nästa dag går flyttlassen från Nynäshamn till Kolartorp, Handen.

24 november åker jag till Uganda/Tanzania med fem Rättviksbor. Anders Åkerlund tar oss till vänförsamlingar i Tanzania. En oförglömlig resa runt ekvatorn. Fantastiska människor. Alla barnen! Kommer hem den 6e december, bankbesök ang bedrägeriet på måndagen, så Rättvik och Stiftsgården några dagar. Julavslutning med bridgen den 18e, med god hemlagad julmat.

Nu har jag firat jul med Thomas och Pernilla i Handen. Det har varit sköna dagar!  Glad och tacksam! När jag vaknade idag så har snön kommit. Solen lyser och det är så ljust. Resorna har påmint mig om hur mycket det är att vara tacksam över. Tak över huvudet, säng att sova i, vatten i kranarna, toalett, el och värme. Ingen tårgas, inga soldater som bryter sig in i huset på natten. Frihet att resa, att röra sig. Bara hälsan får stå bi!

Gott Nytt Nådens År!

DSC05281 DSC05145673

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ur led är tiden…

image

Ur led är sannerligen tiden. Förra veckan ändrades helt automatiskt tiden på min IPad.

Det visade sig att de flesta fått sina ur ändrade. Förvirring. Hade palestinierna ändrat till vintertid? Eller hade israelerna? Plötsligt verkar ingen veta hur mycket klockan är.

Igår väntade vi, som vi gör varje lördag, på att soldater och bosättare skulle starta sin rundtur i Old City. Vi väntade och väntade. Hade placerat oss strategiskt för att inte missa evenemanget. Ingen kom. Till slut kom någon på att vi kanske hade fel tid. Ingen var riktigt säker på, hur mycket klockan var. Bäst att ringa en vän. Vännen fanns i Tel Aviv och kunde fastställa att vi hade rätt tid.

En av teammedlemmarna dök upp på morgonen. Frågade hur mycket klockan är. Nio. Åh, jag trodde den är åtta! Nästa veckoslut lär vintertid verkligen starta här nere. Men vem som börjar, är det ingen som vet. Det brukar vara ett ämne att diskutera, för palestinier och israeler brukar inte samordna saken. Det brukar skilja någon eller några dagar.

Det kommer några regnstänk idag också. Är det inte litet för tidigt?

Bara att vänta på ytterligare förvirring.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Svart tisdag

Det var nog en riktig Tycho Brahe-dag i tisdags.

Redan vid sju-tiden på morgonen, kom en av de kvinnliga lärarna fram till mig vid Checkpointen och berättade om de två män som dödats av soldaterna under natten. Jag hade haft mina aningar under kvällen innan. Granatsmällar hördes av och till, drönare hovrade över oss. Det var dov spänning i luften.

Efter någon halvtimma började soldaterna, vid Checkpointen lite längre bort, skjuta tårgas. ISM-arna, som vaktade där, ringde och sa att minst tio tårgaskanistrar hade fyrats av. De var i skydd, men kunde inte komma därifrån på grund av all gas. Vi tänkte att vi skulle kunna undsätta dem på något sätt, men gick rakt in i den osynliga gasen. Det sved fruktansvärt i ögonen och tårarna bara rann. Jag hade förberett mig med våtservetter, vilket inte hjälpte alls. Gasen spred sig in över flickskolan och bort mot vår Checkpoint. Gabriel tänkte att vi skulle kunna ta oss fram bakvägen, men gasen fick mig att säga stopp, ”nu går jag inte längre”.

Vi skyndade hem till teamet, JoAnn var på väg till Apoteket, för att hitta något medel mot gasen. Jag kokade några ägg, så vi skulle få i oss lite näring. Fortfarande hörde vi smällarna från både granater och tårgas. Vi delade upp oss i två grupper. JoAnn och Yusef skulle ta sig upp i stan, för att försöka träffa familjerna till de dödade.

Jag och Gabriel skulle gå åt andra hållet. ISMarna var i säkerhet men vi fick veta att eleverna på Ibrahimiskolan hade fått gå hem, och då visste vi , att nu skulle stenkastning och tårgas börja växlas igen. Vi fick också veta att en bulldozer att körts upp vid de illegala utgrävningarna uppe på Tel Rumeida. En bulldozer skulle göra arkeologiska utgrävningar?

Gabriel och jag skulle också vakta Cordobaskolan, när elever och lärare var på hemväg. Vi tänkte ta oss upp till Tel Rumeida dessförinnan, för att se vad som var på gång, men blev fördröjda av folk som ville prata. Det var som feber i hela stan. Allt kändes osäkert, och när eleverna från Cordobaskolan skulle hem, så stängdes Checkpointen. Senare tog stenkastning vid, vilket besvarades med tårgas och ljudgranater. Det fortsatte till långt in på natten.

De två dödade männen, var de två misstänkta kidnapparna, vilka misstänktes ha dödat tre judiska tonåringar. Inga förhör hade hållits, ingen anhållan eller rättegång. Familjernas hus hade rivits och arme’n hade gått bärsärkagång över hela Västbanken. Gaza hade bombats, flera tusen hade dödats och otaliga hade satts i fängelse. Nu kokade det.

Begravning hölls samma dag. Tusentals följde de dödade till gravarna. JoAnn och Yusef var där med den stora massan och kom senare helt frustrerade och utkörda hem.

Gabriel, som skulle laga middag, försvann ut och vi tvivlade på att det skulle bli någon middag. Så plötsligt kom han, med kycklingswarma och dessutom en tårta till Yusef, som fyllde år. Tidigt bröt vi upp, alla var trötta och uppjagade.

Det blev inte många minuter sömn den natten. Alldeles för mycket hade hänt under dagen och hjärnan var i full aktivitet. Under efternatten satte jag mig att skriva i bloggen om något helt annat och sov nog en timma, innan väckarklockan ringde igen.

Det var en riktigt svart tisdag.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar