Höstdagjämning

På Västbanken är det fortfarande sommar och hetta. Regnen låter vänta på sig. Men dagarna blir kortare.

I vårt team väntar vi på vatten i kranarna. Det ska komma. Att laga mat och vara utan vatten i kranen är en prövning. Man tänker inte i vanliga fall hur beroende man är av vatten. Vår granne startade ett projekt uppe på taket, där vattentankarna finns. Hon tömde ut allt vatten i cisternerna som går till vår köks- och kontorsdel för att kunna flytta dem. Hon tänker anlägga en trädgård för förskolan på halva delen av taket, därav flytten av tankarna till den andra halvan. Det arbetades för fullt med underlaget, som sedan fylldes med cement. Övriga taket är belamrat av tomsäckar, cementblandare, de tomma tankarna och en massa annan bråte. Där finns också en stor svart plasttank, där det ska få plats med mera vatten. Men för att kunna få vatten måste tankarna flyttas och anslutas till det vattensystem som fyller alla tankar på husen. Idag skulle vattnet komma, liksom de arbetare som skulle städa upp på taket och flytta tankarna. Ingetdera hände. Vatten kanske kom, men inte till oss. När det kommer nästa gång är det ingen som vet. Men vattnet som finns kvar till de andra lägenheterna börjar också att sina.

Fredagar är städdagar i teamet. Men, sa Yusef, och tittade förskräckt mot köket, som är hans städansvar, vi får inte slösa med vatten, så vi kan inte städa! Nåja, vi fick göra så rent det gick utan vatten. Disken bär vi in i den andra lägenheten, där det också finns toalett. Sådan lyx som att duscha och tvätta hår får vänta till lediga dagar när vi lämnar teamet. Log i mjugg, när jag förra veckan hörde att man i Sveriges Radio diskuterade hur ofta man skulle duscha. Ibland har nöden ingen lag.

Vi har haft en tuff dag, men till det får jag återkomma.

Publicerat i Fred | Lämna en kommentar

Som vanligt…

…det kan betyda en massa olika saker.

Till exempel, att inte ha vatten. Det är ju högst ovanligt när jag är hemma, inte så ovanligt här. Ändå skakade vi lite på huvudet när vår granne berättade att vi kanske inte skulle få vatten på några, kanske tre veckor. Men vi fick bråttom att fylla upp alla stora kärl, som fanns, innan vattnet tog slut. Vi förfogar ju över tre lägenheter och det var i köks/matsal och herrarnas sovrum som vi nu saknar vatten. Det blir lite extra besvärligt vid matlagning och disk, men allt går att fixa.

Somliga tycker att det låter läskigt att inte kasta papperet efter toabesöket i toaletten, utan i papperskorgen bredvid. Men när man vet att ledningarna inte är dimensionerade för annat än rinnande avfall, så lär man sig ganska snabbt. Som västerlänning är man ganska bortskämd och vi rynkar på näsan åt de arabiska toaletterna. En kiropraktor sa till mig en gång, att om vi också hade sådana toaletter, skulle det inte behövas så många höftoperationer. Det ligger kanske något i det.

Ett ständigt bekymmer i vårt team är bokföringen och finanserna. Pengar för vårt uppehälle, betalas ut från vårt HK i Chicago. Oftast försöker man sända pengar med någon som reser över. Ibland missar man det och vi står utan kontanter. Något så modernt som kontokort förfogar vi inte över. Ut- och insummor redovisas till Chicago månadsvis och det är nästan jämt ett jämmer och räknande fram och tillbaka innan allt stämmer. Vilket kommer sig av att de flesta som kommer till teamet inte är vana vid den speciella bokföring, som vi har. Dessutom kommer det ständigt nya medlemmar, som ska försöka tänka ut, hur den förre kassören tänkte. Just nu är det ebb i kassan och den ansvarige har travat fram och tillbaka till banken för att försöka få ut de dollar, som har skickats. En gång fanns inte utbetalaren på plats och senaste gången fanns helt enkelt inte så mycket dollar. Det fanns ju Jordanska Dinarer, vilket skulle betyda en extra växlingsomgång, men vi inväntar morgondagen. Då dyker hyresvärden upp och vill inkassera hyran för den ena delen i dollar och för den andra i shekel. Men det kommer att ordna sig, som allt annat.

Nu hörs böneutroparen, jag tycker att det är riktigt vackert. Ibland går vi upp på taket, just för att det är så vackert när det är vår granne barberaren som sjunger böneutropet. Den här söndagen, som vi tycker är som en måndag, eftersom skolorna började sin vecka idag, går mot sitt slut. Givetvis måste jag, som de flesta där hemma, följa valresultatet. I morgon är en annan dag. Som vanligt…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tillbaka i Hebron.

Efter två nätter i Jerusalem, var jag på morgonen med allt bagage, på väg till busstationen för att möta och göra sällskap med Jo Ann.  Det är lördag och Sabbat. Få människor är ute. Jag möter några med skruvlockar och bönesjal. Förmodligen komna från Västra Muren. Undrar varför de alltid tittar åt annat håll, helt omöjligt att möta deras blickar. Härom kvällen passerade en man, där vi satt vid pizzerian. Han höll upp sin bönebok på sidan, så att han slapp att se oss. Eller om det var skyltfönstren på den kristna affären, som han inte ville se?

I Betlehem ställde vi våra steg mot Hebronbussen. Ahlanwasahlan, ahlanwasahlan, (välkommen). Nasser lyser med hela ansiktet och sträcker samtidigt fram handen för att hälsa. Samma procedurer när vi kommer fram till Hebron. Där finns inget av lugnet och tystnaden från Jerusalem. Människor, bilar och bussar överallt. Frukter och grönsaker i överflöd. Allt är sig likt! Ahlanwasahlan! Aldrig känner jag mig så välkommen, som när jag kommer till Hebron. Bröderna hos Abu Saleh. Handlarna, där vi brukar handla. Slaktaren, som opererade hjärtat för några år sedan. Ghassan. Fiskhandlaren. Jag blir alltid förundrad över att de känner igen mig och verkar så glada. Vet inte vad jag hade väntat mig? Soldater, tårgas och stenkastning? Väcktes av en hemsk mardröm under natten. Jag, som aldrig brukar drömma mardrömmar. Det var säkert oron över vad som väntade.

Lättad över att allt är som vanligt. Gabriel och Yusuf hälsar oss välkomna. Jag kan packa upp i mitt gamla vanliga rum. Min svenska Bibel står kvar i bokhyllan, tillsammans med psalmboken. Glasögonen, som jag trodde var borta, ligger där. Hittar till o med en liten tablett mot högt blodtryck i den lilla lådan. Dammigt som vanligt. Men det är skönt när allt är som vanligt. Dessutom är vi bjudna på bröllopsfest i kväll. Osäkert om vi har kläder med oss, så att vi kan gå. Det är nu vi ska fortsätta att evangelisterna med närvaro och fötterna. Frid!

Publicerat i CPT, Kyrka | Märkt , , , , , | 1 kommentar

I solidaritet med det palestinska folket – Mitt tal

Utmärkt!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

If you think “standing with Israel” means never criticizing them, you’re going to have to get a new Bible

Ovanligt klara tankar!

Ben Irwin

. Tariq Abu Khdeir, a Palestinian-American teenager from Tampa who was beaten by Israeli border police. Tariq was visiting for the funeral of his cousin, who was burned to death by Israeli extremists in retaliation for the kidnapping and murder of three Israeli teenagers. Tariq’s beating was captured on video. (Photo source)

Let’s say, for the sake of argument, that from a biblical perspective the modern state of Israel and the Old Testament nation are one and the same. Let’s say the old covenant is still in force, that the founding of modern-day Israel in 1948 fulfilled biblical prophecy.

Let’s say, for the sake of argument, that Paul’s assertion that “all Israel will be saved” was a political statement rather than an expression of his belief that Jesus would rescue his own people from sin and death, along with Gentiles.

Many evangelicals take some or all of these assumptions to be indisputable fact (though evangelical support for Israel…

Visa originalinlägg 809 fler ord

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

A Brief Update

Never give up Jonathan! Blessed are The Peace makters!

The Fellowship

Well, it’s been a while since I’ve posted, and there’s good reason for that.  I’ve been working on getting back into Palestine. Today I went to the border to try to enter again, but that’s skipping to the end of the story.

When I was denied entry (or Entery as it said on my passport) I was told it was because of my involvement with Christian Peacemaker Teams. We as an organization found it odd that Israel would have a policy against an organization with a stated and proven peace position, so we took this challenge to the Israeli courts.

In the courts the Ministry of Interior (the people in charge of deciding who gets in or not) told the judge they had no such policy against CPT and that I must have been denied for some other reason, which the people on the ground had decided.  So they basically…

Visa originalinlägg 410 fler ord

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

To leave your Comfort Zone…

Flygbiljetten till Newark var beställd för länge sedan. Styrelsemöte med CPT i mars 2014. Vad betyder en biljett, om man bara kan slippa att ge sig iväg mot det okända till andra sidan av Atlanten? Åh, vad jag våndades. Hade jag inte haft Wilsons glasögon i förvar, då hade jag nog stannat hemma. Samtidigt ville jag ju så gärna träffa Jean, Tarek och Tim.

Det var ett tidigt flyg från Linköping. När jag såg väderprognosen, väntades snö och kyla, så i sista minuten beställde jag rum på ett hotel i Linköping för natten. Det var tur, för under natten började det snöa. Kunde inte somna, var ju tvungen att titta ner på min bil, som höljdes av snö. Hur skulle det gå att komma fram till flygplatsen? Skulle bilen starta? Skulle det vara halt? Det blev en lång natt. När jag lämnade hotellet strax efter fyra, så hade vädret slagit om. Det var milt och på vägarna var det bara vått. Tur!

Flygplatsen fylldes snart av resande och jag kunde inte låta bli att reflektera över jämlikheter. Här fanns bara män, män och män. Inte riktigt till hundra procent, men säkert nittiofem. Väldigt märkligt i dagens jämlikhetssträvanden. Efter två timmar landade vi i Amsterdam. Gott om tid för nästa flyg. Jag tycker om att strosa omkring bland alla blomsterlökar och njuta av blomsterprakten.

KLM tog mig över Atlanten på åtta timmar till Newark. Inga frågor alls. Lätt som en plätt slank jag igenom säkerhetskontrollen, men allra sist kom min resväska rullande på bandet. När jag kom ut på ankomsthallen, såg jag genast Jean, hon satt så nära hon kunde. Stor glädje! Med sig hade hon Shirley som chaufför. Två systrar  som levde på Maryknoll Sisters. Vi reste genom New Jersey länge, länge, innan vi kom in i staten New York. Jag som väntat mig en storstad! Här var ju bara träd, träd och en och annan byggnad. Vi stannade på en plats för en bit kvällsmat, mina vänner hade missat S:t Patricks-middagen på Kommuniteten, och jag med. Vi pratade och pratade. Förra gången vi sågs, var när vi tog farväl i Jerusalem, efter att ha tillbringat en månad med CPT-teamet i Hebron.

Maryknoll är en katolsk orden och ligger på en hög kulle i norra delen av staten New York. Vi kom till ett enormt hus för 200 kvinnor och gäster. Jag lärde mig aldrig att hitta riktigt bra, men nästa morgon hittade jag till Kapellet och morgonmässan. Jean tog mig sedan till frukost i den stora matsalen. Jag föredrog sedan att stanna i omgivningen, istället för att bli eskorterad till New York City. Vad är väl en storstad mot en katolsk kommunitet? Ett jättebibliotek för alla, kök i vår våning och vänliga äldre damer överallt.

Jean berättade att systrarna sändes ut som missionärer över hela världen, främst till Asien, Afrika och Sydamerika. Maryknoll har ca 500 medlemmar från 18 nationer och tjänstgör i 25 länder över hela världen. Förr sändes de ut för att aldrig komma tillbaka. Numera sänds de ut i tioårsperioder. Hon har tillbringat tjugo år i Japan innan hon kom tillbaka till kommuniteten. Nu har hon arbetat på ett FN-kontor, (83 år), och gjort några månader varje år i Hebron för CPT. Andra systrar har tillbringat åratal på andra platser, Korea, Vietnam, Nigeria. Och alla har de lärt det språk, som talas på platserna de har arbetat på. Shirley hade lärt både koreanska och swahili. När jag såg mig omkring i matsalen, så tänkte jag på vilken enorm kunskap och erfarenhet dessa kvinnor besatte. Alla verkade de veta vem jag var, kvinnlig präst och lutheran, och de var översvallande vänliga och pratsamma. Jag frågade Jean när de fick pension. ”Vi arbetar så länge vi orkar. När vi sedan säger, nu tar jag pension, ja då är vi pensionärer”. En underbar plats att bli gammal och omhändertagen på. Och ett märkligt och annorlunda liv. Vi gick också en tur i omgivningarna. Stora, enorma stenhus, där det ena inrymmer manliga präster, presentaffär och ett museum.

Efter lunch på onsdagen, körde oss Shirley norrut längs Hudsonfloden tills vi kom till en bro, som tog oss över floden. Sedan fortsatte vi söderut igen tills vi kom till Stony Point, där sammanträdesdagarna skulle äga rum.

När inspirationen faller på ska jag fortsätta berätta mer om min resa bortom bekvämlighetszonen…Bild

Här är Jean på en av broarna mellan husen.

 

 

Publicerat i Okategoriserade, Organisationer | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

En vit krokus

Först skrev jag en text, sedan letade jag upp ett foto. När jag hittade fotot, så var texten försvunnen.

Jag behöver gå en kurs i att skriva blogg. Det är inte första gången det händer. Inte första gången som jag ger upp och struntar i att skriva om. Det måste vara något magiskt. Någonstans därute i cyberrymden snurrar en text med mina tankar.

Nu kunde jag få in fotot på den lilla krokusen, som jag hittade uppe vid resterna av ett gammalt torp.Bild

Vet inte hur mycket jag vågar röra för att inte allt ska försvinna igen.

Åter till tankarna från skogen. Tidigare har jag bara vandrat förbi, nu gick jag in i buskarna och stenarna och hittade fler krokusar, snödroppar och påskliljor i knopp. Letade efter någon form av stengrund, men fann ingen. Kanske hade ett hus byggts direkt på berget. Ett gammalt äppelträd, ett körsbärsträd och en krusbärsbuske. Vem hade bott här en gång för länge, länge sedan? Ingen elektricitet, inget rinnande vatten. Hur hade de levat? Hade huset flyttats till någon annan plats? Det kändes som att gå på Helig mark. Här hade någon annan upplevt vårar, planterat krokuslökar och några träd. Hasselbuskarnas hängen blommar i detta års tidiga vårsol.

Om du inte kan plantera ett träd, så sätt några krokuslökar!

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar

Våren kommer…

Våren kommer...

Snödroppar…och regndroppar…och Guld för stafetttjejerna!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Livet är som en psalm (269).

I måndags fick jag ett mail från min lärare i arabiska, jag fick ett G på kursen. Jag blev jätteglad. Jag hade intalat mig att det inte spelade så stor roll om jag fick godkänt eller ej, det jag har lärt mig, har jag lärt mig. Men ändå, 15 nya poäng! Det var mer än jag hade hoppats på vid min ålder.

G som i Glad och i Gud och i Godkänd.

Samtidigt blev det så tomt…tappade gnistan. Gick min skogsvandring. Gärdet upp till skogen var kladdigt och lerigt, i skogen låg snön kvar och jag kortade av min tur en bit. Mögellukten, när jag passerade ett av sommarhusen, var så påtaglig. Jag kände mig låg och oföretagsam. Hade ett ärende i Gamleby, men när jag for in för att handla, så var ärendet försvunnet i glömskan. Fick ta en tur till nästa dag för att beställa blommor.

För lite sömn är kanske en orsak till bristen på engagemang. Har fått så svårt att somna många nätter. Skyllde på arabiskan, kunde ligga och fundera över grammatik och ord, tills jag var tvungen att gå upp och kontrollera. Men det har inte blivit så mycket bättre. Hjärnan vill inte koppla av, trots att kroppen är trött.

Tränade lite bridge inför torsdagskvällen. Bridgen hör till ljusglimtarna och jag spelade med Lars och det gick ganska bra. Vi kom inte sist och vi hade roligt. Det sista är viktigast.

Igår var det begravningsgudstjänst för kusin Ulf i Frödinge kyrka. Det känns konstigt när någon bara dör. Många kom för att säga tack och farväl. Roligt att träffa kusinerna, det blir alldeles för sällan. På hemvägen fick jag ett plötsligt begär på prinsesstårta. Hur som helst skulle jag åka in till Gamleby för att beställa tid för undersökning av mina ögon och passade på att handla, inte en tårta men bakelser.

Mina ögon har börjat bete sig lite konstigt. Märkte det första gången när jag reste mig upp efter tentan. Tre timmars läsande och skrivande verkade bli lite för mycket och omgivningen var suddig. Samma fenomen inträffade efter att bridgespelandet var slut. Det gick över, men blev ändå lite oroande.

Nyheterna från Mellanöstern fortsätter att få mig att sucka. En kvinna från Nordkorea berättar om fasansfulla upplevelser i fängelseläger. På något sätt har hon lyckats fly från mardrömmen. Fredsförhandlaren Lakhdar Brahimi ber det syriska folket om ursäkt för att han inte lyckats i sina fredsförhandlingar. Jag känner mig så arg och uppgiven! Vad har vi FN till? Om inte några av medlemsländerna hade Veto-rätt, då skulle nog inte världen se ut som den gör. Ser hur vädret lamslår stora delar av England och Skottland.  Regn och orkan, grundvattnet kan inte ta emot mera regn. Det kan jag inte skylla FN för. Tror jag.

Sorgen och glädjen…

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar