Om jag inte vore en äventyrare…

…så vore jag inte i Idre idag.

Innan jag lovade att ta ett tvåmånaders vikariat här uppe, så tänkte jag inte så länge. ”Klart att jag vill! Så spännande”. Sedan kom eftertanken. Det är ju så långt, 60 mil. Det är ju så kallt. Vem har inte hört köldrekorden från Särna. Tänk om inte bilen håller. Hade ju dåliga erfarenheter från Gagnef. Där blev jag av med min bil, utan egen förskyllan.

Nu är jag är, och bilen gick bra hela vägen. Lillstugan är jättefin och trots mer än -10 grader utanför fönstret, så känns det inte kallt. På söndagskvällen gick jag ner till kyrkan på gudstjänst. Jag hade kollat på vädret, som påstod att det var -5 grader. Jag tyckte det var jätteskönt ute, vilket jag sa när jag kom fram. Då sa kyrkvärden, ”jamen det är ju så kallt, -13”. Vad man kan lura sig själv! Tror man att det inte är kallt, ja då känns inte kylan!

Ann-Sofie hade förberett allt, ”krattat manegen”. Hon är en klok, erfaren och empatisk kyrkoherde. Hon har skrivit långa listor för mig att tänka på, allt var planerat. Ändå är det mesta alldeles nytt, speciellt geografin, med alla byar och avstånd. Vem? Var? Hur? Det finns så många frågor. Utan ett fantastiskt arbetslag, skulle jag nog ha myror i huvudet.

Det är spännande med allt det nya, roligt att möta nya människor, nya traditioner. Här sitter man inte fast i ”det har vi aldrig gjort förr”. I affären hittar man olika sorters renkorv och jag hajade till, när jag fick se björnkorv i kyldisken. Vet verkligen inte om jag vill äta björn.

I morgon väntar en ny dag, nya äventyr.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Nyårshälsningen

Gott Nytt År!                                                                                          Björnsholm 30/12 2014

Sent omsider kommer min Julhälsning! Har burit med mig julkort i ryggsäcken och de ligger fortfarande oskrivna. Istället kommer här en kort sammanfattning över året som har gått. Det får väl snarare bli en Nyårshälsning istället. Julkorten får jag skriva nästa år. Mitt julbrev skickades med snigelpost, nu lägger jag in det i min blogg.

Januari inleddes på en båtresa till Helsingfors tillsammans med syster Ewa. Sedan blev det arabiska för hela slanten. Nästan. Hade ju läst arabiska under hela hösten via Internet och Högskolan i Falun. Min första tentamen den 8e underkändes. Firar prästvigningens 20 år med Magnus och Åke i Kisa den 16e. Den 21e har jag en två timmars lektion i religion på Gamleby folkhögskola, som handlar om Palestina. Följer med Fårbobuss den 27e på en resa till Åbo. Den 29e var det omtenta och jag fick godkänt på hela kursen 15 p. Daglig syssla var att skotta snö och elda i kaminen.

Under februari försöker jag hinna med allting som jag inte hunnit på flera månader. Spelar bridge några torsdagar, motionsdans på  tisdagar. Kusin Ulf begravs den 14e. Sorg. Till Stiftsgården, som återbrukspräst den 24e, för en vecka.

Den 3e mars återvänder jag från Rättvik. Våren är tidig, ser första gula krokusen den 4e. Njuter av vår och värme. 17e mars flyger jag till Newark och möts av Jean och Shirley, som kör mig till sitt hus och systrarna på Maryknoll. En fantastisk kommunitet med ca 200 systrar. Vilken erfarenhet där finns. Den 19e kör de mig till Stony Point, där CPT kommer att ha det årliga styrelsemötet under fem dagar. Landar efter den långa hemresan på Linköpings flygplats den 25e. +8 grader i huset. Eldar överallt. Pernilla och Thomas kommer hem några dagar i slutet av månaden och jag får hjälp med skorsten och takpannor. Så roligt att ha dem här!

I april händer inte så mycket, innan vi reser till Jerusalem den 12e. Roger, Helén, Ewa och jag landar på Ben Gurion tidigt den 13e, (Rogers födelsedag). Vi firar Påsk i och omkring det Heliga Landet. Fantastiska dagar, och vi är hemma på kvällen den 21e. Valborgsmässoafton håller jag vårtal i Överum. Har valts till ordförande i Hembygdsföreningen. (Det var bara mitt namn som behövdes, vilket senare visade sig vara fel, därför avsade jag mig uppdraget under sommaren.)

Återbruksprästerna träffas på Stiftsgården i Rättvik den 22e maj. Jag stannar till i Gagnef på hemresan för dop/ vigselsamtal. Börjar vikariera som kyrkoherde i Gagnef 31 maj.  Juni, juli och augusti vikarierar jag i Gagnef. Mycket arbete. 5 skolavslutningar, 11 dop, 6 vigslar och 6 begravningar, förutom alla gudstjänster. Men jag har trivts! Min bil släpptes av bilbärgaren in i ett träd i början av juni. Inte bra, men jag fick låna Pernillas bil. I augusti fick jag några lediga dagar och kunde samla några släktingar på en kräftskiva.

11 september reser jag till Jerusalem och några dagar senare börjar jag en månads fredsarbete med CPT i Hebron. Avskyr tårgas och hur palestinierna behandlas av bosättare och israelisk militär. Varje morgon skjuter soldaterna tårgas och ljudgranater mot skolbarnen. Det svider! Pernilla möter vid Arlanda Express och vi tar pendeln till Nynäshamn den 16 oktober. Kör hem den 17e.

25e oktober åker jag med Ewa till Turkiet och Kappadokien. Jag kraschar min IPad, när jag faller huvudstupa i mörkret, tur att jag inte bröt något. Nästa morgon flyger vi varmluftsballong – en sällsam upplevelse. Helt nöjda med resan! Hemma igen 1/11.            I november upptäcker jag att jag blivit utsatt för kontokortsbedrägeri. Någon har skimmat mitt kort. Fixar hos banken. Vet inte hur eller var det har hänt. Finns många sätt.

22 november åker jag upp till Thomas och Pernillas nya hus, de flyttar in nästa dag, men först åker vi till Cirkus och ser ”Livet är en schlager”. Tänk att jag inte kände igen Peter Jöback! God mat och fin föreställning.  Nästa dag går flyttlassen från Nynäshamn till Kolartorp, Handen.

24 november åker jag till Uganda/Tanzania med fem Rättviksbor. Anders Åkerlund tar oss till vänförsamlingar i Tanzania. En oförglömlig resa runt ekvatorn. Fantastiska människor. Alla barnen! Kommer hem den 6e december, bankbesök ang bedrägeriet på måndagen, så Rättvik och Stiftsgården några dagar. Julavslutning med bridgen den 18e, med god hemlagad julmat.

Nu har jag firat jul med Thomas och Pernilla i Handen. Det har varit sköna dagar!  Glad och tacksam! När jag vaknade idag så har snön kommit. Solen lyser och det är så ljust. Resorna har påmint mig om hur mycket det är att vara tacksam över. Tak över huvudet, säng att sova i, vatten i kranarna, toalett, el och värme. Ingen tårgas, inga soldater som bryter sig in i huset på natten. Frihet att resa, att röra sig. Bara hälsan får stå bi!

Gott Nytt Nådens År!

DSC05281 DSC05145673

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ur led är tiden…

image

Ur led är sannerligen tiden. Förra veckan ändrades helt automatiskt tiden på min IPad.

Det visade sig att de flesta fått sina ur ändrade. Förvirring. Hade palestinierna ändrat till vintertid? Eller hade israelerna? Plötsligt verkar ingen veta hur mycket klockan är.

Igår väntade vi, som vi gör varje lördag, på att soldater och bosättare skulle starta sin rundtur i Old City. Vi väntade och väntade. Hade placerat oss strategiskt för att inte missa evenemanget. Ingen kom. Till slut kom någon på att vi kanske hade fel tid. Ingen var riktigt säker på, hur mycket klockan var. Bäst att ringa en vän. Vännen fanns i Tel Aviv och kunde fastställa att vi hade rätt tid.

En av teammedlemmarna dök upp på morgonen. Frågade hur mycket klockan är. Nio. Åh, jag trodde den är åtta! Nästa veckoslut lär vintertid verkligen starta här nere. Men vem som börjar, är det ingen som vet. Det brukar vara ett ämne att diskutera, för palestinier och israeler brukar inte samordna saken. Det brukar skilja någon eller några dagar.

Det kommer några regnstänk idag också. Är det inte litet för tidigt?

Bara att vänta på ytterligare förvirring.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Svart tisdag

Det var nog en riktig Tycho Brahe-dag i tisdags.

Redan vid sju-tiden på morgonen, kom en av de kvinnliga lärarna fram till mig vid Checkpointen och berättade om de två män som dödats av soldaterna under natten. Jag hade haft mina aningar under kvällen innan. Granatsmällar hördes av och till, drönare hovrade över oss. Det var dov spänning i luften.

Efter någon halvtimma började soldaterna, vid Checkpointen lite längre bort, skjuta tårgas. ISM-arna, som vaktade där, ringde och sa att minst tio tårgaskanistrar hade fyrats av. De var i skydd, men kunde inte komma därifrån på grund av all gas. Vi tänkte att vi skulle kunna undsätta dem på något sätt, men gick rakt in i den osynliga gasen. Det sved fruktansvärt i ögonen och tårarna bara rann. Jag hade förberett mig med våtservetter, vilket inte hjälpte alls. Gasen spred sig in över flickskolan och bort mot vår Checkpoint. Gabriel tänkte att vi skulle kunna ta oss fram bakvägen, men gasen fick mig att säga stopp, ”nu går jag inte längre”.

Vi skyndade hem till teamet, JoAnn var på väg till Apoteket, för att hitta något medel mot gasen. Jag kokade några ägg, så vi skulle få i oss lite näring. Fortfarande hörde vi smällarna från både granater och tårgas. Vi delade upp oss i två grupper. JoAnn och Yusef skulle ta sig upp i stan, för att försöka träffa familjerna till de dödade.

Jag och Gabriel skulle gå åt andra hållet. ISMarna var i säkerhet men vi fick veta att eleverna på Ibrahimiskolan hade fått gå hem, och då visste vi , att nu skulle stenkastning och tårgas börja växlas igen. Vi fick också veta att en bulldozer att körts upp vid de illegala utgrävningarna uppe på Tel Rumeida. En bulldozer skulle göra arkeologiska utgrävningar?

Gabriel och jag skulle också vakta Cordobaskolan, när elever och lärare var på hemväg. Vi tänkte ta oss upp till Tel Rumeida dessförinnan, för att se vad som var på gång, men blev fördröjda av folk som ville prata. Det var som feber i hela stan. Allt kändes osäkert, och när eleverna från Cordobaskolan skulle hem, så stängdes Checkpointen. Senare tog stenkastning vid, vilket besvarades med tårgas och ljudgranater. Det fortsatte till långt in på natten.

De två dödade männen, var de två misstänkta kidnapparna, vilka misstänktes ha dödat tre judiska tonåringar. Inga förhör hade hållits, ingen anhållan eller rättegång. Familjernas hus hade rivits och arme’n hade gått bärsärkagång över hela Västbanken. Gaza hade bombats, flera tusen hade dödats och otaliga hade satts i fängelse. Nu kokade det.

Begravning hölls samma dag. Tusentals följde de dödade till gravarna. JoAnn och Yusef var där med den stora massan och kom senare helt frustrerade och utkörda hem.

Gabriel, som skulle laga middag, försvann ut och vi tvivlade på att det skulle bli någon middag. Så plötsligt kom han, med kycklingswarma och dessutom en tårta till Yusef, som fyllde år. Tidigt bröt vi upp, alla var trötta och uppjagade.

Det blev inte många minuter sömn den natten. Alldeles för mycket hade hänt under dagen och hjärnan var i full aktivitet. Under efternatten satte jag mig att skriva i bloggen om något helt annat och sov nog en timma, innan väckarklockan ringde igen.

Det var en riktigt svart tisdag.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Höstdagjämning

På Västbanken är det fortfarande sommar och hetta. Regnen låter vänta på sig. Men dagarna blir kortare.

I vårt team väntar vi på vatten i kranarna. Det ska komma. Att laga mat och vara utan vatten i kranen är en prövning. Man tänker inte i vanliga fall hur beroende man är av vatten. Vår granne startade ett projekt uppe på taket, där vattentankarna finns. Hon tömde ut allt vatten i cisternerna som går till vår köks- och kontorsdel för att kunna flytta dem. Hon tänker anlägga en trädgård för förskolan på halva delen av taket, därav flytten av tankarna till den andra halvan. Det arbetades för fullt med underlaget, som sedan fylldes med cement. Övriga taket är belamrat av tomsäckar, cementblandare, de tomma tankarna och en massa annan bråte. Där finns också en stor svart plasttank, där det ska få plats med mera vatten. Men för att kunna få vatten måste tankarna flyttas och anslutas till det vattensystem som fyller alla tankar på husen. Idag skulle vattnet komma, liksom de arbetare som skulle städa upp på taket och flytta tankarna. Ingetdera hände. Vatten kanske kom, men inte till oss. När det kommer nästa gång är det ingen som vet. Men vattnet som finns kvar till de andra lägenheterna börjar också att sina.

Fredagar är städdagar i teamet. Men, sa Yusef, och tittade förskräckt mot köket, som är hans städansvar, vi får inte slösa med vatten, så vi kan inte städa! Nåja, vi fick göra så rent det gick utan vatten. Disken bär vi in i den andra lägenheten, där det också finns toalett. Sådan lyx som att duscha och tvätta hår får vänta till lediga dagar när vi lämnar teamet. Log i mjugg, när jag förra veckan hörde att man i Sveriges Radio diskuterade hur ofta man skulle duscha. Ibland har nöden ingen lag.

Vi har haft en tuff dag, men till det får jag återkomma.

Publicerat i Fred | Lämna en kommentar

Som vanligt…

…det kan betyda en massa olika saker.

Till exempel, att inte ha vatten. Det är ju högst ovanligt när jag är hemma, inte så ovanligt här. Ändå skakade vi lite på huvudet när vår granne berättade att vi kanske inte skulle få vatten på några, kanske tre veckor. Men vi fick bråttom att fylla upp alla stora kärl, som fanns, innan vattnet tog slut. Vi förfogar ju över tre lägenheter och det var i köks/matsal och herrarnas sovrum som vi nu saknar vatten. Det blir lite extra besvärligt vid matlagning och disk, men allt går att fixa.

Somliga tycker att det låter läskigt att inte kasta papperet efter toabesöket i toaletten, utan i papperskorgen bredvid. Men när man vet att ledningarna inte är dimensionerade för annat än rinnande avfall, så lär man sig ganska snabbt. Som västerlänning är man ganska bortskämd och vi rynkar på näsan åt de arabiska toaletterna. En kiropraktor sa till mig en gång, att om vi också hade sådana toaletter, skulle det inte behövas så många höftoperationer. Det ligger kanske något i det.

Ett ständigt bekymmer i vårt team är bokföringen och finanserna. Pengar för vårt uppehälle, betalas ut från vårt HK i Chicago. Oftast försöker man sända pengar med någon som reser över. Ibland missar man det och vi står utan kontanter. Något så modernt som kontokort förfogar vi inte över. Ut- och insummor redovisas till Chicago månadsvis och det är nästan jämt ett jämmer och räknande fram och tillbaka innan allt stämmer. Vilket kommer sig av att de flesta som kommer till teamet inte är vana vid den speciella bokföring, som vi har. Dessutom kommer det ständigt nya medlemmar, som ska försöka tänka ut, hur den förre kassören tänkte. Just nu är det ebb i kassan och den ansvarige har travat fram och tillbaka till banken för att försöka få ut de dollar, som har skickats. En gång fanns inte utbetalaren på plats och senaste gången fanns helt enkelt inte så mycket dollar. Det fanns ju Jordanska Dinarer, vilket skulle betyda en extra växlingsomgång, men vi inväntar morgondagen. Då dyker hyresvärden upp och vill inkassera hyran för den ena delen i dollar och för den andra i shekel. Men det kommer att ordna sig, som allt annat.

Nu hörs böneutroparen, jag tycker att det är riktigt vackert. Ibland går vi upp på taket, just för att det är så vackert när det är vår granne barberaren som sjunger böneutropet. Den här söndagen, som vi tycker är som en måndag, eftersom skolorna började sin vecka idag, går mot sitt slut. Givetvis måste jag, som de flesta där hemma, följa valresultatet. I morgon är en annan dag. Som vanligt…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tillbaka i Hebron.

Efter två nätter i Jerusalem, var jag på morgonen med allt bagage, på väg till busstationen för att möta och göra sällskap med Jo Ann.  Det är lördag och Sabbat. Få människor är ute. Jag möter några med skruvlockar och bönesjal. Förmodligen komna från Västra Muren. Undrar varför de alltid tittar åt annat håll, helt omöjligt att möta deras blickar. Härom kvällen passerade en man, där vi satt vid pizzerian. Han höll upp sin bönebok på sidan, så att han slapp att se oss. Eller om det var skyltfönstren på den kristna affären, som han inte ville se?

I Betlehem ställde vi våra steg mot Hebronbussen. Ahlanwasahlan, ahlanwasahlan, (välkommen). Nasser lyser med hela ansiktet och sträcker samtidigt fram handen för att hälsa. Samma procedurer när vi kommer fram till Hebron. Där finns inget av lugnet och tystnaden från Jerusalem. Människor, bilar och bussar överallt. Frukter och grönsaker i överflöd. Allt är sig likt! Ahlanwasahlan! Aldrig känner jag mig så välkommen, som när jag kommer till Hebron. Bröderna hos Abu Saleh. Handlarna, där vi brukar handla. Slaktaren, som opererade hjärtat för några år sedan. Ghassan. Fiskhandlaren. Jag blir alltid förundrad över att de känner igen mig och verkar så glada. Vet inte vad jag hade väntat mig? Soldater, tårgas och stenkastning? Väcktes av en hemsk mardröm under natten. Jag, som aldrig brukar drömma mardrömmar. Det var säkert oron över vad som väntade.

Lättad över att allt är som vanligt. Gabriel och Yusuf hälsar oss välkomna. Jag kan packa upp i mitt gamla vanliga rum. Min svenska Bibel står kvar i bokhyllan, tillsammans med psalmboken. Glasögonen, som jag trodde var borta, ligger där. Hittar till o med en liten tablett mot högt blodtryck i den lilla lådan. Dammigt som vanligt. Men det är skönt när allt är som vanligt. Dessutom är vi bjudna på bröllopsfest i kväll. Osäkert om vi har kläder med oss, så att vi kan gå. Det är nu vi ska fortsätta att evangelisterna med närvaro och fötterna. Frid!

Publicerat i CPT, Kyrka | Märkt , , , , , | 1 kommentar