Klar med arabiskan.

Sakta återgår livet till vanlig vardag. Alla papper arkiveras i samma pärm. Studierna avslutade!

När tentamenstimmarna var slut och jag tittade upp, så såg jag som i en dimma. Under tre timmar hade jag varit koncentrerad, läst och skrivit för brinnande livet. Det kändes ganska hyfsat. Jag hann inte med riktigt allt, men ändå, det kändes bra. Skönt! Om jag blir godkänd eller inte, spelar nu mindre roll. Jag har i varje fall genomfört kursen. Sedan början av september har det mesta kretsat kring läxor och lärande. Äntligen klar. Så kom tröttheten. Totalt slut, mest mentalt tror jag. Gick ut sent och skottade snö, eftersom jag skulle iväg med bilen tidigt nästa morgon. Somnade sedan omedelbart.

Många har frågat varför jag läser arabiska. Ska du flytta dit? Nej, det ska jag inte. Men varför? Ibland har jag frågat mig detsamma. Det är en fantastisk förmån att kunna studera via internet, att ha en lärare där i rutan och ibland också prata med klasskamrater som sitter i en annan del av världen. Och det har varit roligt, utom när jag lämnade första tentan, som jag kände blev en katastrof. Då var jag besviken. Men skam den som ger sig. Nu var jag mer förberedd och jag känner mig nöjd med att plocka undan all grammatik, ordlistor och läxpapper. Det är ju också otroligt förmånligt att bara kunna ringa Campus i Västervik och få en tentatid med en vakt, utan att det kostar ett öre. ”Det vill Västerviks kommun ge sina invånare”, fick jag till svar av den som är ansvarig.

Det blir inga mer studier under våren. jag har lite andra planer, men nästa gång jag hoppar på någon kurs, ska den vara med vanliga bokstäver. Det är säkert.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vinterfåglar inpå knuten…

Försöker meditera och få hjärnan lugn, så att sömnen kan infinna sig.

Då kommer tanken på vinterfåglarna in. Det är bara att låta tankarna komma och gå, säger experten. Vad gör man när de inte vill gå, bara ersätts av andra. ”Är det i morgon som jag behöver fylla på kontantkortet?” Måste kolla det innan jag är klar att åka med Fårbobuss på Reseträff. Vad det blåser ute! Undrar om jag ska ta lilla resväskan och ryggsäcken, eller om det räcker med ryggsäcken. Ska jag ta bilen eller ska jag gå till busshållplatsen? Försöker hitta mitt mantra igen. ”Hur är prefixet på Antunna? På Antum”. Nya grubblerier. Måste upp och kolla. Kollar i kylskåpet, tar några skivor ost. Nyheter på Vaken. Oj, är klockan redan ett! Mantra och meditation…

Nu har jag rapporterat vinterfåglarna och skottat snödrivorna. Fyllt på fågelautomaterna och packat resväskan. Måste klä mig i täckbyxor, stövlar, schal och vantar, så att jag inte fryser ihjäl medan jag väntar på bussen. Plånbok, pass. Tar med ordlistorna  och texter som vi översatt under hösten. Måste få det att fastna i huvudet.

En ganska vanlig förmiddag. Snöstormen fortsätter…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tankar i skogen

Det är en gåva att ha närhet till skogen. Jag brukar ta en runda de flesta dagar och idag ser jag att granarna barrar. Då ska vi få lika mycket snö till, sa de äldre. Vi har ju bara hunnit till slutet av januari, den som lever får se. När jag sitter här med mina ordlistor, verb, prepositioner och tragglar på arabiskan, så måste jag ibland få lite frisk skogsluft för att rensa hjärnan. Jag fick min muntliga tentamen godkänd i torsdags, vilket gjorde mig mycket glad. Nu återstår den skriftliga omtentan på onsdag…..

Sedan kommer Kyndelsmäss nästa söndag. Med en dåres envishet har jag kvar julen tills Julkretsen slutar på Kyndelsmässodagen. Skönt att ha ljuset från Adventsstakarna i fönstren medan det allra mörkaste går över. När jag tittar mig omkring i den lilla by, som jag bor i, så ser jag att jag inte är ensam om att behålla julkänslan och ljusen.

Nyheterna från Mellanöstern är sannerligen inte uppmuntrande. Jag vill ju gärna dela med mig av erfarenheter, men ibland blir jag så trött på mig själv och är rädd att mina vänner på sociala media tröttnar på alla nedslående och hemska bilder. Under julen avstod jag från allt delande på twitter och Facebook. Det blir för mycket ibland. Igår firades sista mässan vid Cremisan. Klostret som ska få mur rakt igenom sitt område och som kommer att få den vackra dalen förstörd, samtidigt som Beit Jala och Al Walajah blir totalt åtskilda. Åh vad jag sörjer med dem som kämpar för sin frihet och värdighet.

I källaren börjar Agapantusen sträcka ut sina blad, Fuchsiorna ligger nedbäddade i en kartong och Pelargonerna vill nog gärna komma upp i värme och ljus. Snart, snart, ljusnar det på riktigt!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

2014 börjar med minnen.

Den gamla dockvagnen får rulla igen.

Den gamla dockvagnen får rulla igen.

DSC04094 DSC04096Nej, det blev inga nyårslöften för min del. Det var länge sedan. Däremot började det nya året med mera pluggande av arabiska verb. Det hjälpte inte. När tentan låg framför mig hade alla verbböjningar flugit sin kos. Blackout. Katastrof!
Så kändes det direkt, men efter någon dag bestämde jag mig för att göra ett nytt försök. Så nu sitter jag här igen med alla papper och försöker komma på ett bra sätt att minnas alla ord och böjningar.
Igår hade jag finbesök. Då åkte allt i barnhöjd och alla mina papper på undantag.
Ragnar o Helena var här med sina tre flickor, Astrid, Ella och Ilon. Från 6,5 till 15 månader. Vilka sötnosar och personligheter!
Mina bullar, som jag hittade i frysen, var populära och jag fick flera roliga foton för att minnas.
När jag tänker på ”att minnas”, så ringde en av mina föräldrars allra bästa vän härom dagen. En kvinna jag för det mesta minns skrattande. Hon minns mina egna egenheter som liten. Orden jag sa, kläderna jag bar. I sommar fyller hon 90, kroppen börjar svikta lite, men huvudet är glasklart och fortfarande klingar skratten.

I veckan som gick var det 20 år sedan prästvigningen i Linköping. Jag tog kontakt med Magnus, som hörde av dig till Åke och vi bestämde att ses i Kisa, där Magnus nu är kyrkoherde. Det blev ett kärt återseende med många minnen. Vet inte om det var så märkligt, men Magnus och jag hade samma ord från biskopen, Martin Lönnebo, som vi mindes och som burit oss vidare. ”Gör som Maria, gör det Han säger åt er.” Vi började med en andakt i den vackra kyrkan, där Maria och barnet är i centrum i altartavlan. Vi pratade om alla de minnen som finns och  som poppar vid tillfällen som de här. Magnus bjöd på lunch och hade lagat rotmos med fläsklägg. Fantastiskt gott och så roligt att ses igen!

Magnus, Åke och jag i Kisa kyrka.

Magnus, Åke och jag i Kisa kyrka.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar

En ganska vanlig dag.

Bild

Så här såg himlen ut i morse från mitt synfält i Björnsholm. Pastell och guld.

Känner mig inte riktigt hemma med den här layouten. Kanske för att jag skriver på Paddan. Det var ju tokigt. Vi har varit på en resa i Turkiet, sett och bott på de mest fantastiska hotell, även om det mest blev en natt på varje ställe, så blev överraskningen stor när vi vaknade och såg lyxen i dagsljus. Hade jag inte väntat mig av Turkiet.En gång i slutet av 70-talet var jag på båtutflykt till Marmaris från Rhodos över en dag. Inget vidare minne, med slaktade djur och svärmande flugor på gatorna. Allt har blivit annorlunda verkar det som.

Men många blev sjuka under resan. Ewa o jag var så glada att vi slapp, klarade oss från magont.

Skrattar bäst som skrattar sist. Hann bara vara hemma en halv dag, så slog den till bacillen. Oj, vad jag hostade. Till slut kräktes jag rakt ut. Och hostade och hostade. Utmattad somnade jag, sov hela natten och nästa dag, med några få vändor till badrummet. Totalt utslagen!

Det har vänt idag, men än är jag inte helt OK, men det tar väl sin tid.

men Oj, oj, oj, vilken fin resa vi fick vara med på!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | Lämna en kommentar

This is my Land

Ata Jaber är en av de äldsta vännerna till CPT i Hebron. Han och hans familj bor i Baaqá Valley med illegala bosättningar till grannar. Grannar som har stulit mer och mer land från familjen.
I söndags var det femton år sedan, som hans hus demolerades och revs för första gången. När hans hus rivits för andra gången fick han hjälp av en israelisk organisation, ICADH, att bygga sitt tredje hus, som han nu har papper på ska få stå kvar. På andra sidan av den stora vägen ligger Kiryat Arba och bosättningen Har Sina. Den sistnämnda fortsatte man att bygga på medan den sk ”frysningen” skulle stoppa bygganden. Där bor också hans bröder med familjer och Atas mamma. Många gånger blir de attackerade av bosättarna och jag minns en sen kväll, när en av bröderna ringde till oss på CPT. Ett hundratal aggresiva bosättare omringade husen, kastade sten och skrek att familjerna skulle ge sig av. Genom telefonen kunde jag höra dem. Vi tillkallade polis och inkräktarna gav sig av. Utan att behöva stå för sitt tilltag, naturligtvis.
Familjen har fått sina skördar förstörda, vattenledningar sönderskurna och bilar uppbrända. Men de framhärdar och har dokument sedan Ottomantiden att marken är deras. Trots det så har mark konfiskerats och stulits ifrån dem.
Igår mötte jag Ata och han följde med till vårt hus. Han berättade att dagen innan hade han fått besök av Civil Administration, en man från Domstolen, samt ledaren för den illegala bosättningen. Bosättaren hävdade att Atas familj hade stulit hans mark och att han nu ville ha den tillbaka. ”Gud har gett oss marken och landet”.
Ata som har papper på att han är ägare till marken, känner sig totalt hjälplös. ”De gör precis som de vill”. Om en månad ska bosättarens krav upp i domstol och det ska avgöras om familjens mark ska övergå till de illegala bosättarna.
”När de gick, kramade de om varandra”, sa Ata, ”men det var ingen som gav mig någon kram, utgången är given”.

Hur kan någon komma från världens alla hörn och hävda att de äger mark, som utan bevis sägs ha bebotts av förfäder, när Palestinierna som kördes bort för 65 år sedan från sina hem, fortfarande med nyckeln till huset kvar, förvägras rätten att vare sig minnas eller kräva sina hem tillbaka.
Ca fem miljoner flyktingar från 1948 väntar på rättvisa och ett drägligt liv.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Motstånd utan våld

Upp på vårt tak går vi när vi vill dra oss undan.
Där kan vi ha uppsikt över den gamla delen av Hebron. Vi kan också berätta om situationen när grupper kommer på besök. Den historia som börjar med Abrahams köp av en gravplats till Sara, (1 Mos 32), och som slutar i dagens konflikt mellan fanatiska judar och ockuperade palestinier.

Jag drar mig undan för att lyssna på Persson och Schibbye´s Sommar. Mina ögon vandrar upp mot Tel Rumeida och jag tänker på Ferial, den tidigare rektorn på Cordobaskolan. När vi mötte henne fick vi se soldater bland olivträden, som hör till hennes hus, och hon berättade om konflikten mellan hennes familj och de illegala bosättarna. Med den israeliska regeringens goda minne hade bosättarna slagit sig ner som närmaste grannar och nu hävdade de att olivlunden var deras. En ständig konflikt som blev tydligare varje år när oliverna ska skördas.
Bosättarna hade brutit upp låset till inhägnaden och satt dit ett eget lås. Men, skrattade Feriel, vi fyllde deras lås med superlim, så de inte kunde komma in, utan var tvungna att bryta upp sitt eget lås igen. Nu står där grinden olåst, med sina uppbrutna lås hängande,
Uppfinningsrikedomen är stor och med superlim kan man komma långt.
Att aldrig ge upp sin värdighet, pratar Schibbey om. Jag känner igen det här i det Heliga Landet. Hur djupt och hårt förtrycket än blir, ger man aldrig upp sin värdighet som människa.

I eftermiddag ska teamet göra en utflykt till Jerusalem. Anledningen är att vi vill lyssna till Miko Peled, som har skrivit om sin far i ”Generalens Son”. Miko kämpar för palestiniernas rättigheter och deltar ofta i kampen för rättvisa.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Eid al Fitr

Äntligen tog Ramadan slut och den stora festen kunde börja i Hebron.

Eid är ungefär vad Julafton är hos oss. Barnen får nya kläder och presenter. De ser ut som små prinsar och prinsessor när de går tillsammans med familjen. Pojkarna får också något, som vi inte är så glada över, leksaksvapen i plast. Även om det inte är några tunga vapen, så känns det när vi blir prickade med ärtbössor. Liz blev träffad på kinden den första kvällen på vår kvällspatrull. Inte kul!

Alla affärer är stängda denna första helgdag, gatorna öde, med undantag av folk på väg att besöka anhöriga. Vi hade hoppats att soldaterna skulle respektera helgen, men en grupp på tio kom ut ur militärbasen när vi var på hemväg. De hade med sig hund, stoppade bilar och genomsökte dem. En del unga män blev kroppsvisiterade mot en vägg med händerna över huvudet. ISM anslöt och vi blev också stannande.

Fotot visar vår mångårige vän Ata Jaber, som fått stå ut med mångåriga trakasserier från ockupanterna.

Bild

Vi pratade med två män från Schweiz, vilka stannat i Hebron för några dagar. De var ytterst förvånade över den stora skillnaden i kulturen, när de jämförde den palestinska med sin egen. Vi enades om att kvinnorna var i behov av revolution, för sina egna rättigheters skull.

I går, den andra dagen i Eid, var det fredag. Det är en dag när vi ”städar huset”. Vi är var och en tilldelade område som vi ansvarar för. Jag hann bara ta några tag med sopkvasten, när något hände med mitt vänstra öga. Den värsta blodsutgjutning som jag haft nånsin. Det ser fullständigt groteskt ut, men brukar gå över på några dagar. Solglasögon och en svart lapp för ögat. Svårt att se med bara ett öga och jag konstaterar att det är mitt bästa öga som nu är rött.

På kvällen gick de övriga teamet på en tur upp emot Kiryat Arba, på Prayers Road. De talade först med en soldat som tyckte att CPT gör ett bra jobb, sedan med en kvinnlig soldat som sa att de skulle ta av väst och keps. Efter att hon diskuterat saken med några poliser, så kom hon med motsatt bud. ”I am sorry, you can go”. En längre  tid har vissa soldater förbjudit teamet att bära väst och keps. För igår blev budet ett annat. Hur det blir idag återstår att se.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

”Where do you go Nazi?”

Det är hektiskt i Hebron idag, sista dagen i Ramadan. Liz och jag hade följt en kvinna upp till en checkpointen, vi skulle ändå handla grönsaker inför Eid, helgen när allt är stängt. När vi kom in på vår gata mötte vi en grabb, som sa Jäch, vilket betyder att arme’n var i närheten. Mycket riktigt, en hop soldater omringade två barn i nioårsåldern. Jag tog upp kameran och soldaten på taket skrek, ”no photos”! En av soldaterna, tyckte nog inte om vår närvaro, men höll upp en liten kniv, mera som en fruktkniv, han hade tagit från pojken. ”Very dangerous”, sa jag med ironi i rösten.
Vi ringde Tiph, som skulle komma, tyvärr gick de åt fel håll och vi fick vänta ganska länge. Då var det tio soldater i området, folk stoppades och fick visa ID. Fyra soldater ägnade sig åt pojken med kniven. Vi stod kvar. Då kom vår granntant bärandes på tunga kassar, jag tog de ena för att hjälpa henne. Det var då jag hörde, ”where are you going Nazi”…
Vi är inte så populära hos vissa, medan vi är desto mer uppskattade av andra.
Efter en mycket lång halvtimma gav sig soldaterna iväg. Pojken är också vår granne, brukar sitta och vakta hans pappas duvor, gäss och kalkoner, där vi kommer ut från vårt hus.
Jag längtade bara efter vatten… 26 dagar kvar.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar

28 dagar kvar

Dagen efter natten då alla har varit vakna och himlen har varit öppen för alla böner. Ibrahimi Mosque var öppen hela natten och i motsats till gårdagen gick allt lugnt till. På dagen var det turbulent, alla skulle visa sina ID-handlingar, packat med folk som ville in i Moske’n och CPTarna kördes bort. Fick inte visa sig i väst o keps. Soldaterna betedde sig minst sagt ohyfsat.

Idag lyser solen och allt är lugnt än så länge. Ramadan går mot sitt slut och stämningen blir som dagarna före julafton, hektisk.

28 dagar kvar tills Supreme Court tar sitt slutgiltiga beslut om ”Firing Zone”. Ska de åtta byarna förstöras och ca 1000 människor köras bort från sina hem? Läser en artikel ur pnn.ps, att skälet är att militären tycker att det blir billigare och spar tid, om man kan använda området till skjutfält. Tyvärr ville inte Facebook att jag skulle dela artikeln. På Twitter gick det bra, men var och än kan ju gå in och läsa en engelska versionen.

Jonathan ändrade siffran på vår gröna tavla. En dag närmare avgörandet för människors framtid. 28 dagar kvar…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar